Temat för klass 7 var ”Flykten”. Det finns många sätt att fly från något, det kan vara krig, en alkoholiserad förälder, mobbning, sexuella trakasserier, naturkatastrofer eller ett fängelsestraff. Ibland vill man kanske bara helt enkelt fly från sig själv.

De tre nominerade i gruppen Svenska klass 7 är: Wiktoria M, Lynn och Martyna.
De nominerade i SVA klass 7 är: Oliwia, Daniel B och Victoria S

Det vinnande bidraget SV 7

SV klass 7 Juryns motivering:
Den vinnande novellen tar upp något som tyvärr är aktuellt i dessa dagar och har fått strålkastarljuset på sig. Sexuella trakasserier kan aldrig accepteras utan måste bemötas med nolltolerans. Som läsare fastnar du direkt och vill veta hur denna unga flicka ska klara av vardagen och mötet med sin förövare. Det öppna slutet kan tolkas på olika sätt.

Textutdrag:
”Han gillar egentligen inte mig, han gillar inte hur jag är som person, han gillar inte mina vänner och han gillar inte mitt beteende. Men det finns en sak han gillar väldigt mycket om mig, det är min kropp. Ändå är han min pappa. Jag är bara 15 år men det här började när han kom tillbaka till mig och mamma. Jag vill må bra och jag vill gå i skolan som alla andra gör, jag vill gå dit utan oro med att senare gå tillbaka hem. Jag vill inte tänka på vad som kommer hända hemma, jag vill verkligen inte tänka på hur min pappa kommer att behandla mig.”

Den vinnande novellen är skriven av Wiktoria Malinowska. Hjärtligt grattis!
Här kan du läsa hennes bidrag:

FLYKTEN 

Han gillar egentligen inte mig, han gillar inte hur jag är som person, han gillar inte mina vänner och han gillar inte mitt beetende. Men det finns en sak han gillar väldigt mycket om mig, det är min kropp. Ändå är han min pappa. Jag är bara 15 år men det här började när han kom tillbaka till mig och mamma. Jag vill må bra och jag vill gå i skolan som alla andra gör, jag vill gå dit utan oro med att senare gå tillbaka hem. Jag vill inte tänka på vad som kommer hända hemma, jag vill verkligen inte tänka på hur min pappa kommer att behandla mig.

Jag har fjärrkontrollen i min hand, jag trycker snabbt på volym knapparna tills det kan bli till det högsta. Jag vill inte ens höra mina egna tankar. Just nu sitter jag bara i en t-shirt, men jag vet att så snabbt han kommer måste jag ta upp mina mjukisar från golvet. De ligger där bara för att jag inte orkar städa upp allt annat skräp, det ligger gamla förpackningar av mitt smink, tallrikar och en massa glas. Men varför ska jag ta upp det? De bryr sig ändå inte om mig, särskilt min mamma. Jag är rädd att han kommer hem från jobbet utan henne, om han kommer med mamma vet jag iallafall att han inte kommer göra något åt mig. I skolan är jag egentligen den glada och alltid positiva tjejen, men hemma är jag raka motsatsen. Det behöver ingen veta, säger han.

Jag hör nycklarna vrida i dörrlåset, han är här! Jag skyndar att ta upp mina byxor, jag sätter på mig de snabbt och stänger av tv:n. Jag slänger mig i sängen och låtsas att sova, kanske låter han mig vara ifred? Jag hör han gå mot mitt rum. Men jag hör nog mamma, jag hör ju att han pratar. Men han öppnar min dörr, jag hör det. Och jag hör inte hans röst, jag hör ingen mamma. Han pratade bara i mobilen. Jag blir ännu mer rädd för varje sekund som går. Men jag låtsas att sova ändå. Jag känner hur min säng sänker sig bredvid mina fötter, hur hans hand är på mitt ben. Vad ska jag göra? Ska jag säga ifrån?? Nej jag kan inte, som om han bryr sig om det. Hans hand fortsätter uppåt. Men han har inte gjort något ännu. Han börjar ta på mig på de ställen han inte borde röra mig på, igen. Euw tänker jag, även gör jag inget. Jag är så äcklig att jag inte säger något. Hur kan folk ens gilla mig.

Nu är jag i skolan, morgonen därpå. Efter det som hände igår, ville jag egentligen ingenstans. Men det är mitt fel, jag lät han göra det han ville. Folk börjar märka att något är fel med mig. Jag har så himla bra vänner, de frågar alltid mig hur jag mår eller vad det är för fel. Men jag förtjänar inte de. Jag blir nervös och rädd när de frågar mig, jag vet att jag borde säga till någon av mina vänner eller till någon annan. Men jag vågar inte, det kommer ändå inte förändra något. Så det slutar alltid med att jag säger att jag bara är trött. Och om jag skulle säga det som händer, skulle de anmäla det, då skulle jag hamna någon annanstans. Det vill jag inte, jag kan inte lämna mamma själv med han. 

När jag är påväg hem, är det redan mörkt. Det är ju vinter. Sista lektionen jag hade var idrott, tjejerna såg att jag hade blåmärken på benen. De behövde inte ens säga något, men jag kunde se på de vad de tänkte. Jag vet att pappa kommer hem sent idag, så mamma borde redan vara hemma. Jag blir glad, för första gången på länge. När jag kommer hem, blir det ändå inte så som jag förväntade mig. Mamma sitter på min säng, hon ser arg ut. Men jag har ju inte gjort något? Jag sätter min väska på golvet och går fram till henne. Jag frågar vad som har hänt, hennes svar är konstigt. Hon frågade vad jag har sagt för idiotiska lögner till folk i skolan. Jag har ju inte sagt något? 

– Varför måste du vara så dum? Varför tror du att du kan gå runt o snacka sånt skit? Skolan ringde mig och sa att det var några elever som sa att du blir slagen hemma! fortsatte mamma.
– Jag har inte sagt något sånt! De kanske såg mina blåmärken,annars vet jag inte vart de fick en sån ide från! sa jag.

Hon brydde sig inte, hon ställde sig bara upp. Hennes blick var arg och ledsen på samma gång. Hon gick fram till min dörr och stängde den hårt efter sig. 

Jag orkar inte mer, det kommer ändå sluta med att jag kommer bli tagen ifrån min mamma. Jag är besviken på mig själv, varför skulle jag fortsätta att låta han göra sånt på mig? Allting är mitt fel, så det blir bättre för både mig och min mamma om jag försvinner. Min flykt kommer innebära död. Men jag bryr mig inte, jag är hellre död än att vara här en enda timme mer. Jag ska bara skriva ett brev till mamma, i det ska det stå allt som har hänt. Och vem min pappa egentligen är. Men också att jag älskar henne, hejdå mamma. Hejdå gamla jag!

Det vinnande bidraget SVA 7

SVA klass 7 Juryns motivering:
Den vinnande novellen har lyckats få med många av de genretypiska dragen för en novell. Inledningen är spännande och bidrar till att man som läsare blir nyfiken och vill fortsätta läsa. Beskrivningarna är fängslande. Novellen slutar med en koppling till inledningen.  

Textutdrag:
”- Jag är trött på det här, jag orkar inte leva så här längre, skrek jag.
– Vi har levt så här i många år, det är bara att bli van vid det, sa mamma.
– Men jag klarar inte det, det är orättvist, sa jag medan jag sprang till mitt rum.
– Vad är det? sa min lillasyster Emma.
– Vi har levt som slavar i många år och ingen gör någonting åt det.
– Jag tycker inte att vi är slavar, vi har många regler men vi har det bra här.
– Men du är för ung för att se det.
– Jag önskar att jag kunde se vad som var bakom murarna, tänkte jag ”

Den vinnande novellen är skriven av Victoria Suárez Riera. Hjärtligt grattis!
Här kan du läsa hennes bidrag:

 Flykten

– Jag är trött på det här, jag orkar inte leva så här längre, skrek jag.
– Vi har levt så här i många år, det är bara att bli van med det, sa mamma. 
– Men jag klara inte det, det är orättvist, sa jag medans jag sprang till mitt rum.
– Vad är det?, sa min lillasyster Emma.
– Vi har levt som slavar i många år och ingen gör någonting åt det.
– Jag tycker inte att vi är slavar, vi har många regler men vi har det bra här.
– Men du är för ung för att se det.
Jag onskar att jag kunde se vad som var bakom murarna, tänkte jag.

Nästa dag:

Jag, mamma och Emma satt på köksbordet och åt frukost innan mamma skulle till jobbet och jag och Emma till skolan. I skolan lär dem om hur vi borde reagera om någonting händer och om vilka regler vi måste följa. Regler som: Du får inte går någonstans utan representat om du är under 15 år… Du kan vara bo i den del av sämhället dina representater tillhör i och så vidare. Vi bor i ett samhälle där om du inte följer reglerna blir du straffad. Den viktigate regel vi här är att vi får INTE gå förbi murarna.

Jag ska förklara hur det ser ut…. vi är ett samhälle med 100 000 invånare och vi är indelad i 5 olika grupper: Det finns dem ”våldsamma”, dem hjäper om det var krig eller något på det sättet men när det inte är krig så gör vad dem vill. Dem hjälper att hålla samhället säker så dem får vara med och bestämma. Det finns dem Inteligenta, dem jobbar som doktorer ,lärare, sköterska och mer. Dem har mycket makt i samhället, många av har kommit på våra regler. Det finns dem utan namn, dem som bor i den del av samhället har brytt reglarna så nu får dem inte gå någonstans utan en vakt med sig. Det finns ”bonderna”,dem odlar maten och tar hand om djur och växter. Dem får också bestämma eftersom det är tack vare dem vi lever och har mat. Sen finns vi ”hjälparna” eller som jag brukar kalla oss slavarna. Vi är dem som gör vad alla säger, om någon från det ”Inteligenta” gruppen säger att vi ska städa deras hus måste vi det. Det är vad som står på reglerna och vi får inte säga något åt det. Det finns gamla murar av tegel som bygdes av våra förfäder hundra tusen år sen. Varje år får vi lägga på mer sement ovh tegelså att muren håller längre. Många har försökt rimma eftersom dem vill inte leva så här längre men ingen har lyckats.

Jag har alltid drömt om hur det ser utt utanför murarna. Jag har alltid vilja rymma men jag kunde inte lämna min mamma och syster här. Min pappa innan han dog hade planerat med min farbror hur dem skulle rimma men dem dog när dem försökte. Men jag har kvar hans plan och någon dag kommer jag att rymma. Jag har alltid önskat mig se världen från ut sidan, jag har blivit behandlat på ett dålig sett sedans jag kunde gå.

På pappas plan stog det att det fanns en by nära vår samhället och det stog en karta och allt. Jag hade också planerat  lite själv. Eftersom jag var över  15 år kunde jag gå runt samhället utan representat och jag vet när vakterna har koll på muren och vart det fanns kameror. Eftersom vi ”hjälparna” hjälpte till med att renoveran muren viste jag var det fanns trappor för att komma hela vägen upp.

Nästa dag:

Som vanligt sitter jag, mamma och Emma på bordet och äter.
– Mamma om du kunde rymma med oss skulle du?, frågade jag.
– Absolut inte, jag har lev så har hela mitt liv och jag kan inte tänka mig hur det skulle vara om jag rymmde, vist kan det vara jobbigt men har är vi säkra och friska. Du tänker inte rymma va? du är inte ens 18, sa mamma arg.
– Inte än, om 2 månder är jag det. 
– Nej, jag tänker inte låta dig försöka rymma och dö för det. Jag har redan förlorat din pappa, jag tänker inte förlora dig. sa mamma medan hon gick iväg.

Jag kände mig ledsen efter detta konversation, jag tänkte inte på vad som skulle hända om jag försvann, jag tänkte bara på mig själv och hur jag skulle känna mig. Men jag kunde förtfarande inte bo kvar har. Här har alla kallat mig för hemska saker, här behandlar alla mig som jag var värt mindre, här hade jag förlorat min pappa, här kan jag inte vara fri.

Jag bestämde mig att rymma ändå, jag lämnade en lapp till min mamma och min syster. Det stog att jag älskar dem med hela mitt hjärta och att jag var ledsen men jag behövde rymma, det stog att jag skulle komma tillbaka någon dag men för tillfället tänk bara att jag kommer att alltid finnas där med dem. 

Jag var beredd på allt. Jag visste exakt vad jag behövde göra men det var någonting som överraskade mig. Mamma hade berätta till vaktern att jag skulle försökt rymma. Den här vakten var inte en vanlig vakt, han var pappa vän så han skulle inte döda mig men han försökte fortfarande stoppa mig. Men dem var för sena jag var redan bakom muren när jag hörde min mammas röst. Det  var sista gången jag hörde hennes röst.

Det här hände för 5 år sen. Jag bor på byn, jag var glad och för första gången var jag fri.

I måndags under vår Nobel- & novelldag presenterades vinnarna i årets novelltävling. Juryn har bestått av eleverna i klass 9 SVA och SV för respektive grupp. Ett hjärtligt tack för er insats! 

Temat för klass 8 var ”Stockholm i mitt hjärta”. Titeln känner många igen från Allsång på Skansen, men den kan också symbolisera längtan hem till storstaden ifrån landsbygden eller utlandet, kärleken till förorten eller bara till musiken som påminner om den stora kärleken eller en älskad släkting.

De nominerade i SVA klass 8 var: Inigo, Magdalena och Alexander.
De nominerade i SV klass 8 var: Madeleine, Nadia och Marta.

Det vinnande bidraget SVA 8

SVA klass 8 Juryns motivering:
Inledningen börjar med en gåtfull händelse. Innehållet i novellen är mystiskt och spännande och gör att läsaren får många frågor att fundera över. Temat Stockholm i mitt hjärta är tydligt i hela novellen. Beskrivningarna lyfter novellen till toppnivå. Det var ett överraskande slut som ingen kunde tänkt sig!

Textutdrag:
“Jag vaknar upp men ser ingenting, det är mörkt som en decembernatt. “Vart är jag” är jag frågan jag ställer till mig själv. Jag försöker minnas det senaste som hände, men just nu är det omöjligt. Det som skrämmer mig är att jag ligger i en pöl full av blod. Det enda jag hör är regndropparnas studsande mot taket.”

Den vinnande novellen är skriven av Alexander Jastezebski. Stort grattis!! 
Här kan du läsa hans bidrag:

Stockholm i mitt hjärta

Jag vaknar upp men ser ingenting, det är mörkt som en decembernatt. ”Vart är jag” är jag frågan till mig själv. Jag försöker minnas det senaste som hände, men just nu är det omöjligt. Det som skrämmer mig är att jag ligger i en pöl full av blod. Det enda jag hör är regndropparna studsa mot taket. Smärtan i högra armen gör nästan att jag vill bara somna om, men det går inte. Långsamt reser jag på mig, ser mig omkring och försöker få reda på vart jag är. Jag får syn på en liten lampa, jag tänder den och ser..

Bip bip bip, låter väckarklockan. ”Jag hatar dig” skriker jag till den och stänger av den med stor ilska. En ny dag, tänker jag undra vad som väntar mig idag. Jag gnuggar på ögonen och går raka vägen till garderoben. I den hittar jag min exklusiv klocka, en dyrbara kappa och den nyaste modellen av skorna, som det finns bara 3 exemplar i världen. Jag tar mig till köket, fast fortfarande med sega steg, och äter min favorit yoghurt. Under tiden jag äter ser jag ner på klockan, ”Va, är det redan 7.30” ropar jag högt och rycker till och sprutar ut all min kaffe jag hade i munnen. Snabbt som blixten låser jag min dörr och skyndar mig till jobbet. 

”Perfekt”, säger jag med en sur röst. Bussen kommer om 15 minuter, hur kan bussarna komma så sällan i en så stor stad som Stockholm. Vädret är tragiskt, det regnar väldigt mycket och det ska fortsätta så hela dagen. Efter en kvarts väntetid så kommer bussen, jag kliver och det första jag märker är att chauffören verkar påverkad. Han darrar mycket och ler jättekonstigt. ”Hoppas jag bara kommer fram till jobbet” tänker jag. Nästa sak jag märker är att bussen som alltid brukar vara enormt trång vid den tiden, idag är tom. Inte en enda person finns här, väldigt konstigt. Jag sätter mig och tänker på hur jag ska förklara min sen ankomst till chefen, det blir inte lätt. Plötsligt ser jag hur bussen kör åt fel håll. Jag stampar enormt hårt med min fot mot golvet och till och med sparkar på sätet framför mig, men busschauffören märker ingenting. Jag bestämmer mig för att säga åt den att vi kör mot fel håll, exakta stunden jag reser mig upp ser jag hur bussen med hög fart kör rakt in i ett träd. Jag svimmar. 

”Det är ju en död kropp” skriker jag så att man hör min stora rädsla i rösten. ”Vad är det som händer”. Jag vill att det här ska bara vara en dröm, men det är det inte. Jag måste ta mig härifrån, när jag ser mig omkring för att hitta utgången ser jag att jag befinner mig i en liten stuga. Konstigt nog så ser jag min dyrbara kappa hängandes på en stol, det är den som jag tog på mig imorse. Eller kanske har det gått en vecka, jag vet inte. Innan jag ger mig iväg vill jag bara se om jag känner den personen som är död, det gör jag inte. Men istället märker jag att den personen liknar mig otroligt mycket, nästan som om vi var tvillingar. Jag sätter på mig kappan och undersöker mina fickor, det ska man alltid göra när man har svimmat och vaknar upp någonstans man inte vet vart. Jag hittar ingenting, inte ens min mobiltelefon. ”Håll dig lugn” viskar jag till mig själv flera gånger, det är viktigt i den här situationen att tänka klokt. Jag lämnar stugan och ser att jag befinner mig en liten skog, eftersom man kan se några byggnader längre bort. Jag sprang allt jag har till den närmaste byggnaden, på vägen ser jag en buss. I första sekunden är jag världskrämd, men lägger sedan märket till att det är absolut inte samma chaufför som min buss hade. Men när jag läser det som står på bussen stannar jag till, min haka hänger ner och mina ögon ser ut som om de skulle snart hoppa ut. ”Mot Stockholm Central” stog det. det lugnade mig lite. Chauffören stannar och säger ”Är allt bra med dig”, efter en stund av tänkandet berättar jag kort om händelsen. Att jag vaknade upp i en stuga och vet inte vad som har hänt. Chauffören ringer polisen direkt. ”Tack” säger jag med en tyst röst, eftersom jag är fortfarande lite rädd. 

När polisen kom så berättade jag om historien, de kunde knappt tro det. Därefter åkte vi till polisstationen där jag fick om och om berätta allt igen. Jag fick vänta i evigheter, de ville inte släppa mig eftersom jag befinner mig i fara, ansåg de. Men jag protesterade inte. Jag la märket till en tv hängandes på väggen där visade de nyheter. ”Senaste nytt, bussmördaren hittad vid Arlanda flygplats, försökte fly från landet sa programledaren för nyheterna. Efter det visades det en bild, och det var han. Den underliga chauffören i den bussen jag åkte med. ”Han försökte döda mig” sa jag till mig själv. Jag minns hur säkert det var att åka buss förut, jag hälsade alltid på chauffören och ibland satte mig längst framme för att även prata lite. Men nu, vet jag inte om jag någonsin kommer vilja åka buss längre.

Efter en stund kommer en äldre, lång och stilig man fram till mig. Direkt såg jag att det var polischefen, och säger till mig: ”Du är arresterad”. Mitt leende bekräftar deras tankar. Tyst för mig själv tänker jag ”å nej, de fick mig” Fastän jag vet, att det var för sent för de. 

Det vinnande bidraget SV 8

SV klass 8 Juryns motivering:
Den vinnande novellen har en annorlunda inledning med en historisk touch som gör att du som läsare blir nyfiken. Novellen har en röd tråd och handlingen gör det intressant att fortsätta läsa. Stockholm beskrivs som en stad att älska men ändå hata. Språket är levande och läsaren rycks med av tempot.

Textutdrag:
”Jag springer genom mitt älskade Stockholm, genom gatorna, över Stortorget. En hemsk plats, där alltför många hjärtan har stannat. Vad var gömt djupt i dem? Stockholm bryr sig inte. Den är så kall ibland, låter folk dödas av sjukdomar, låter folk bli mördade utan att ens röra en min. Vad bryr den sig om vem man älskar, vad man tycker om den? I Stockholms hårda ögon är man bara ett tillfälligt slående hjärta som håller staden vid liv. Kan man ha en sådan hemsk stad i hjärtat, älska den och samtidigt hata den?”

Den vinnande novellen är skriven av Nadia Owczynska. Stort grattis!! 
Här kan du läsa hennes bidrag:

Stockholm i mitt hjärta

– Och här ser ni Gustav III:s maskeraddräkt som han bar den sextonde mars 1792, börjar jag i gammal vanlig ordning och gör en gest mot montern.

Förutom att jag alltid börjar på samma sätt är det inte mycket som är som vanligt med den här visningen. Idag är det den sextonde mars, samma dag som Gustav III blev skjuten på Operan, det är en dag jag inte riktigt gillar eftersom den påminner mig om så otäcka saker. Om hur man lugnt kan radera någon från jordens yta med ett skott. Och att jag, egentligen, också skulle kunna göra det på bara en kort sekund. 

Jag ser mig omkring i det välbekanta rummet. Det är inte så många som har kommit, kanske femton personer i olika åldrar som står vid den upplysta montern i ett annars ganska mörkt Livrustkammaren för att höra om mordet på en kung. Bland dem ser jag en medelålders, blond kvinna en ung, mörkhårig man med sneda ögon och ett par tonåringar. Sedan tittar jag ner på mina kläder: militärmönstrade byxor och en mörkt grön stickad tröja som ska hålla mig varm här nere. När jag sveper med blicken över de grå, skrovliga stenväggarna istället ser jag till min förvåning att min kollega Samuel står lutad mot väggen och skriver något i ett block. Hjärtat slår ett extra slag när han sneglar på mig och ler ett litet, varmt leende. Jag älskar det där leendet, jag älskar att han ler mot mig, och jag hoppas att han känner samma sak för mig som jag för honom. Genast när jag tänker på det känns det som om en varm solstråle värmer hela min kropp och gör den här dagen tusen gånger bättre. 

Jag börjar förklara alla omständigheter runt mordet utan att egentligen tänka på vad jag säger, jag kan det här utantill och jag förstår knappt hur man inte kan kunna det. Uppenbarligen går det, fast på den här visningen verkar folk kunna ganska mycket, för en kanske femtioårig man frågar när jag har pratat klart med en fundersam blick på montern:

– Hade inte Anckarström två pistoler ifall den ena inte skulle fungera? 
– Det stämmrer, svarar jag, Den ena av dem är tyvärr tillfälligt bortflyttad….

Plötsligt drar en välkänd person upp ett föremål som egentligen borde vara någon helt annanstans och siktar. En öronbedövande smäll är nästa ljud som hörs, sedan faller den blonda kvinnan död på golvet. Mina ben bär mig bort ur rummet innan jag ens hinner tänka efter, hjärtat bultar och varenda cell i kroppen skriker att jag måste bort härifrån.

Jag springer genom mitt älskade Stockholm, genom gatorna, över Stortorget. En hemsk plats, där alltför många hjärtan har stannat. Vad var gömt djupt i dem? Stockholm bryr sig inte. Den är så kall ibland, låter folk dödas av sjukdomar, låter folk bli mördade utan att ens röra en min. Vad bryr den sig om vem man älskar, vad man tycker om den? I Stockholms hårda ögon är man bara ett tillfälligt slående hjärta som håller staden vid liv. Kan man ha en sådan hemsk stad i hjärtat, älska den och samtidigt hata den? 

 Mina tankar avbryts av att mobilen ringer.
– Edith? säger min chef direkt när jag svarar. Du ska på en rättegång imorgon, som vittne, okej? 
– Visst, svarar jag tonlöst.
– Vad bra. Oroa dig inte, allt blir bra. Hejdå.

Jag lägger på luren och ökar takten så jag kommer hem snabbare till min lilla lägenhet som ligger alldeles i närheten, det går på bara någon minut. När jag vrider om nyckeln i låset drar jag av mig skorna och kappan, går in i mitt sovrum och lägger mig på sängen utan att byta om. Sömnen kan väl rädda mig från mina känslor en stund.

Jag sitter i rättssalen bara några timmar senare och tittar spänt på exakt alla platser utom den där den misstänkte sitter. Det blir för svårt att se vem jag kan råka döma.

– Edith, säger åklagaren lugnt. Du såg det här mordet, eller hur?
– Ja.

När jag vänder på huvudet mot den misstänkte och ser vem det är blir mitt hjärta tungt. Samuel, med sitt ostyriga mörkbruna hår och för det mesta glada ögon sitter där med rak rygg, fast idag är blicken osäker. 

– Vad kan du berätta om mordet? frågar åklagaren.
– Någon drog vapen under visningen och sköt bara offret i bröstkorgen…utan anledning, tror jag, börjar jag fundersamt och lite skrämt. Mördaren stod framme vid montern med maskeraddräkten…. och jag hann knappt förstå vad som hände innan allt var över.

Förlåt, Samuel, tänker jag efter en kort stund. Jag kommer inte kunna bevisa att det inte var du, förlåt, snälla. Vi kommer inte ha någon framtid tillsammans i alla fall. 

– Hur såg mördaren ut? undrar åklagaren och tvingar mig att se sanningen i vitögat. 
– Grön tröja, militärmönstrade byxor, svarar jag sakta.

Det här kommer bara inte gå. Hur ska jag göra? Vad det än blir kommer det inte gå bra.

När jag tittar på Samuel igen bestämmer jag mig för att avslöja allt. Priset kommer bli väldigt högt, men jag kommer rädda honom. Lika bra att han får veta vissa saker, bestämmer jag mig för och låter händerna forma några ord på teckenspråk:
– Förlåt. Jag älskar dig.

Han tittar förvånat på mig och ler svagt tills åklagarens nästa fråga faller:
– Edith, vet du vem som gjorde det?
– Ja.

Det här kommer vända upp och ner på allt, det vet jag, men jag drar efter andan i alla fall, ser åklagaren i ögonen och säger:

– Det var jag.