Nobeldagen – novellernas dag

Novelldagen är en dag i vår skolas tradition som firas i samband med Nobeldagen, men i år då den tionde december föreföll på en lördag, firades istället Novell- och Nobeldagen en dag innan.

SV och SVA i klass 7 och 8 skriver under terminen varsin novell med ett tema gemensamt för hela årskursen. Nästa steg blir att novellerna läses av klass 9, som – utan att de vet vilka som skrivit texterna – väljer ut tre favoriter från SVA och likaså med SV för att därefter utse vinnare i varje kategori. Vinnarna från SV i klass 8 var Paulina och från SVA Dominik. Övriga nominerade var Karolina och Fredrik för SV8 och Anieszka och Anastasia från SVA8. Vinnare för SV7 var Marta och för SVA7 Iñigo. Övriga nominerade var Marjan och Mauro (SV7) och Kacper och Magdalena (SVA7).

Vinnarna presenterades alldeles i slutet på föreställningen, men innan dess visade flera klasser upp vad de gjort under terminen. Bland annat hördes sång av klass 4, 5, och 7 (dock separat), och pianospel av tre elever sjuan. Vinnare av lågstadiets serietävling avslöjades och presentationen om nobelpristagare hölls.

Flykten
av Paulina Mlynarczyk, SV8

Vi sprang tillsammans jag och min lillasyster, jag släppte inte hennes lilla hand. London var full med rök och det hördes skott hit och dit. Jag skulle kunna stanna och ge upp men jag kunde inte, jag kunde helt enkelt inte låta min syster dö och dessutom hade mamma sagt till mig vad jag skulle göra innan det var försent.

Året var 1795, jag och min lillasyster Daisy bodde med våra föräldrar i staden London. Jag satt vid fönstret i mitt och min systers rum och tittade ut över stan. Daisy satt på golvet och lekte med dockorna hon ärvt efter mig. Jag vände mig om och såg på när hon lekte, hon låtsades att dockorna var vår familj. Hon visade vilken docka jag var och jag log, plötsligt frågade Daisy mig:
– Rachel, när kommer pappa hem? Han har inte varit hemma på jättelänge.

Jag förstod hennes fråga men visste inte vad jag skulle svara. Mamma hade ju talat om för mig var pappa var men jag fick inte säga det till min lillasyster och till slut svarade jag:
– Han behövde åka bort ett tag, men oroa dig inte han kommer snart kunna leka med dig igen.

Jag såg på hennes runda, lilla ansikte att hon saknade pappa som vi alla andra men jag och mamma kunde helt enkelt inte berätta för henne varför pappa varit borta i nästan en månad nu. Jag bestämde mig för att få min lillasyster att tänka på något annat så jag tog med henne till köket på nedervåningen och tillsammans bakade vi hennes favoritkakor. På eftermiddagen kom mamma hem från stan och tillsammans åt vi ärtsoppa till middag och sedan kakorna jag och min lillasyster hade bakat. Min mamma hette Elizabeth, hon var väldigt godhjärtad och väldigt vacker. När klockan passerat åtta på kvällen bad hon mig att lägga Daisy. Min lillasyster kysste min mamma godnatt och sedan gick vi tillsammans upp på övervåningen. Jag hjälpte min lillasyster av med klänningen och hon satte sig i baljan med vatten där jag hjälpte henne att tvätta sig. Sedan satte hon på sig det vita nattlinnet och gick trött till sin säng. Hon kröp in under det tjocka, gröna täcket och och jag satte mig på sängen bredvid henne där hon låg. Vi pratade lite en stund och sedan somnade hon. Jag gick ner till min mamma som satt i en fåtölj vid brasan, jag satte mig på den tjocka, röda mattan bredvid henne och tiitade på den sprakande elden.

– Rachel, hur mår du?
Jag vände ansiktet och såg upp mot henne, hon såg så trött och sorgsen ut.
– Jag mår bra mamma och det gör nog Daisy med, men hur mår du? frågade jag.
– Åh…, jag mår bra men jag är så orolig över hur det ska gå. Jag har inte fått ett brev från er pappa på länge och jag undrar ifall han…, började min mamma.

Jag förstod vad min mamma menade, pappa var ju trots allt ute och krigade och det skulle inte vara omöjligt att han hade dött. Jag kände att oron steg i mig då jag såg framför mig min pappa bli skjuten av en fiende. Jag skakade på huvudet och sa med en lätt darrning i rösten:
– Mamma vi får inte tänka så, vi får bara be ännu mer till Gud att han mår bra.
Mamma log mot mig med tårar i ansiktet, hon strök mig över håret med sin bleka hand.
– Jag klarar inte mer, jag måste gå och leta efter honom, sa min mamma allvarligt.

Jag trodde inte mina öron, hon måste skämta!
– Mamma, du kan inte mena allvar, snälla säg att du skämtar. svarade jag oroligt
– Nej, det gör jag inte jag ger mig av i morgon, svarade hon bestämt.

Jag blev förskräckt, hon kunde ju inte lämna mig med min lillasyster! Jag reste mig upp och skrek nästan:
– Mamma, det kan du inte göra! Det är klart att vi alla saknar pappa och är oroliga men du kan inte lämna mig och Daisy.
– Rachel, tyst med dig glöm inte att Daisy sover där uppe. Självklart förstår jag att jag har ansvar över er och att jag aldrig kan lämna er. Men jag måste, imorgon åker jag tidigt på morgonen, svarade min mamma lika bestämt som förut.
– Men vad ska jag och Daisy ta oss till? frågade jag upprört men nu skrek jag inte längre.
– Lyssna nu noga, Rachel, imorgon är det antagligen sista dagen innan våra fiender från Frankrike börjar attackera. Men du vet att det ändå inte är säkert nu för tiden så därför ska du imorgon efter frukost då jag redan kommer att ha gett mig av ta på dig och din lillasyster era varmaste kläder och låsa huset. Sedan ska du ta dig genom stan med Daisy i handen och bege er till farfar. Han bor ju på andra sidan staden som jag hoppas du minns.
– Ja, det gör jag. Men när kommer vi träffa dig och pappa då? frågade jag.
– Det vet jag inte, men du måste lita på mig. Jag har skrivit till farfar och talat om för honom att ni kommer imorgon, svarade min mamma efter en kort stund.
Jag nickade men sa ingenting. Jag satte mig på golvet igen och mamma satte sig bredvid mig och höll om mig länge.

Jag vaknade, det var redan ljust ute. Jag mindes plötsligt mitt uppdrag och satte mig upp i min vackra, vita säng. Jag bad en bön om att allt idag skulle gå bra och gick sedan och väckte min syster. Hon vaknade och gäspade. Jag berättade för henne att mamma hade åkt iväg för ett tag och berättade för henne så glatt jag kunde att vi skulle till farfar idag. Hon blev först orolig men sedan glad och förväntansfull så fort jag nämnde vår snälle och rolige farfar. Hon hoppade genast upp ur sängen och jag klädde på mig och hjälpte sedan min lillasyster. Daisy frågade mig varför jag hade tagit fram det tjockaste kläderna åt oss och jag visste att jag ljög när jag sa:
– För att vi inte ska frysa. Men jag hinner inte bråka Daisy vi måste skynda oss och äta frukost snabbt.

Vi halvsprang ner för trappan men innan jag gick ner vände jag snabbt blicken bakåt mot våra rum, jag visste inte ifall jag någonsin skulle se dem igen. I köket såg jag att mamma hade lämnat en lapp, på lappen stod det:

 ”Rachel, skynda er till
farfar så snabbt som
om möjligt han
väntar på er!
Puss och kram
Mamma”

Jag läste lappen och sedan åt jag och min lillasyster frukost. Jag tog fram våra vinterkappor och låste sedan dörren till vårt hus. Jag höll min lillasyster hårt i handen och tillsammans gick vi med raska steg längs de olika gatorna. Plötsligt hörde jag skott och sedan ett till. Jag hörde massa människor skrika och skotten bara fortsatte. Nu var det en tjock rök som spred sig längs staden, skotten fortsatte och blev högre och fler. Till slut var röken oundviklig vi kunde nästan inte andas, jag grep ett hårdare tag om min

systers han. Jag började springa så fort Daisy kunde och vi såg genom röken hur en man låg livlös på marken. Jag såg hur en gång i tiden vackra hus brinna och såg människor bli ihjälskjutna. Jag märkte plötsligt hur min hand som hållit i Daisys hand vara tom. Jag blev förskräckt, jag hade inte tid för att gråta jag vände mig om och sprang tillbaka genom den dödliga röken. Plötsligt såg jag min syster springa runt letande efter mig, jag blev så lättad när jag såg henne. Jag sprang till henne i full fart och kramade om henne, det var som att tiden hade stannat då vi kramade varandra. Efter ett tag fortsatte vi springa, jag hade ingen aning om var vi var jag försökte bara hitta någon som helst väg till farfar.

Farfar tittade på klockan i köket, han såg att det var mer en timme sen barnen skulle ha kommit och dessutom hörde han skottlossningar och skrikande människor utanför. Farfar klarade inte av att vänta längre, han brydde sig inte om att ta på sig sin kappa fastän det var kyligt ute. Han måste bara hitta hans kära barnbarn. Han skyndade sig ut utan att stänga dörren efter sig. Farfar började springa så fort han kunde längs lilla torget och stora torget. Röken som var som en stor, tjock dimma var nästan outhärdlig men han gav sig inte, plötsligt såg han bland röken och mängden av människor två gestalter. Den ena gestalten var längre än den andra, men inte fullvuxen. Han sprang lite längre fram och trängde sig bland människomassan, det var någonting särskilt med dessa gestalter. Gestalterna kom närmare och han såg plötsligt att det var hans älskade Daisy och Rachel! Lättat försökte han ta sig fram till dem och de till honom. Deras ögon möttes och de log alla tre med glädjetårar rinnande längs deras olika kinder.

Till slut lyckades Daisy och Rachel ta sig fram till farfar men när de kramade varandra hördes det ett skott och Rachel, farfars älskade, förstfödda barnbarn föll död i hans armar. Med även Daisy i famnen som då ännu inte förstått att hennes älskade, kärleksfulla storasyster låg livlös tätt intill farfars varma bröst bredvid henne, kramade han dem hårt och grät, men inte med samma sorts tårar. Inte med glädjetårar, utan med tårar av sorg och förtvivlan.

 

 Flykten
av Dominik Kolarczyk, SVA 8

Jag kommer hem från skolan och försöker smyga till mitt rum så att ingen upptäcker mig, men då hör jag den gamla dörren från pappas rum öppnas han skriker och frågar om jag köpt hans cigaretter och hans öl. Jag glömde pappa förlåt jag fick en örfil och ramlade på marken jag kände bara smärtan resten av dagen jag kunde inte sova.

Nästa dag när jag kom till skolan märkte min fröken att jag hade ett blåmärke vid ögat, hon frågade vad som hade hänt och jag var tvungen att ljuga eftersom inte min pappa skulle få problem, jag sa att jag hade ramlat från min cykel. Och samma dag när jag kom hem lite senare var inte pappa hemma jag blev glad men jag hörde att broshan var hemma jag blev lite nervös och gick till mitt rum och spelade lite spel, tills min bror kom till mitt rum.

– broshan, vad har hänt?
– Inget
– jo, något har hänt berätta
– jag ramlade från cykeln
– hörru, ljug inte för mig, var det farsan?
– ja, han örfilade mig, och fröken frågade vad som hände?
– vad sa du till fröken då?
– att jag ramlade från cykeln
– bra att du inte sa vad som hände på riktigt, jag ska gå till ICA nu vill du ha något?
– Nej
– ok, vi ses
– hej då.

Jag är glad över att min bror brydde sig om mig, det är bara han som bryr sig om mig. Jag kan prata med min bror om alla mina problem, om allt som händer i skolan, han är någon person som jag kan lita på, det är synd att jag bara har honom som en riktig vän. I skolan brukar jag bli mobbad och jag har inga vänner jag har inga pengar eftersom pappa dricker öl istället för att köpa nya kläder åt mig eller ge mig lite pengar.

Nästa dag gick jag inte till skolan eftersom jag orkade inte bli mobbad igen jag var trött på allting, jag tänkte på en sak jätte länge tills jag bestämde mig för att fly hemifrån, fly från allting från min pappa från alla som mobbar mig någonstans där jag känner mig trygg och kan få lite mat. Jag tänkte rymma under natten eftersom då sov min pappa det var bäst så. Jag sa det till min bror och han förstod mig och sa att det var okej men han sa att han kommer och hälsar på mig om ungefär en månad jag blev glad att min bror lät mig, han förstår mig och jag kommer sakna honom.

Klockan var två på natten jag packade ihop snabbt eftersom jag inte hade så mycket kläder jag gjorde några mackor till min flykt om jag skulle bli hungrig min bror lämnade några pengar. Jag skrev ett brev till pappa:

”Hej pappa jag kommer och sakna dig även om du slår mig nästan varje dag jag förlåter dig och hoppas att du kommer sluta dricka öl och ge lite pengar till din son. Jag tänker fly hemifrån och det här brevet skriver din älskade son.”

Jag lämnade brevet på pappas bord och hoppades att han skulle läsa brevet.

Jag sprang till en skog som låg nära mitt hus, när jag sprang ungefär 20 minuter träffade jag en man:

– god kväll vet du kanske åt vilket håll jag ska gå för att komma fram till tåget
– ja du ska bara följa den blåa stigen det tar ungefär 30 minuter, det kan finnas älgar så du måste vara försiktig.
– okej men har du kanske en ficklampa jag kan få eftersom det är så mörkt här ute
– ja jag har en som borde räcka 30 minuter, här så får du batterier om de andra skulle ta slut
– tack så mycket
– det var så lite lycka till med resan, hej då
– hej då.

Jag följde den blåa stigen tills jag kom fram till en stor perrong med många människor, jag fick skynda  lite eftersom tåget kom om 3 minuter. Man hörde det gamla tåget komma långt ifrån, tåget var mot Göteborg dit skulle jag.

Man fick snabbt ta den platsen som fanns eftersom annars skulle man få stå, jag satte mig och tåget började rulla, jag åt mina mackor som jag hade gjort, sen lyssnade jag på musik och somnade, jag sov hela resan, det var tur att inga kontrollanter var på tåget eftersom jag glömde köpa en biljett.

Jag väcktes av en mörk röst det var en man som väckte mig han sa att det är slutstationen och att jag skulle gå av tåget, jag gick av och frågade om det finns någon buss här i närheten, det fanns en buss 5 minuter härifrån jag tog den och gick på en station som kallas pärongatan. Jag gick fram till ett hus och ringde på dörren en ganska lång kvinna öppnade,

– Hej mamma!

 

 FLYKTEN
av Marta Faryna, SV7

Jag tog fram ost och smör ur kylskåpet och bredde mig en macka. Jag satte mig vid köksbordet samtidigt som jag högg tänderna i den. Smakade som vanligt, det vill säga varken gott eller äckligt. Det spelar ingen roll. Samma känsla hade jag haft på morgonen när jag klädde på mig och upptäckte ett hål i min vänsterstrumpa. Jag slängde den och tog på mig ett annat par. På något vis tyckte jag synd om strumpan. Den blev bortkastad för att den hade gått sönder, bestraffad för något som den inte rådde för. Hur skulle det ha känts om något sånt hände mig?

Något säger mig att det redan har hänt – vi människor vi alltid sortera in varandra i fack, sätta en etikett och alltid veta vad vi ska förvänta oss från varandra. Ingen har tid att laga hålet som uppstått inom oss.

Jag såg mig omkring i mitt hus. Mor hade ännu inte kommit hem från jobbet, vilket inte förvånade mig, eftersom hon ständigt jobbade i övertid. Far skulle nog aldrig komma hem igen. När jag var yngre hoppades jag på det. Mor svarade alltid att han hade varit med om en olycka och var på sjukhus. Men vi åkte aldrig och hälsade på honom där. Mor sade att han skulle komma hem snart. Så jag väntade vid dörren som en trogen hund varenda dag efter skolan, men han kom aldrig. Jag trodde att han hade svikit mig. Sedan åkte mor iväg en kväll klädd helt i svart och jag var kvar hemma med moster, som hela tiden smekte med handen över mitt hår och upprepade gång på gång “Stackars barn”. Till sist kom mor hem. Jag såg på hennes ögon att hon hade gråtit. Och då förstod jag allting. Jag hade aldrig varit så arg på henne som den natten. Jag skrek och slog henne för att hon ljugit för mig. Anklagade henne för fars död. Men hon försvarade sig inte, bara stirrade tomt framför sig.

Regnet smattrade mot fönsterrutan. Jag drogs ur mina tankar med ett ryck.

Jag tog på mig ett par omaka vantar och såg mig själv i spegeln i hallen innan jag klev ut genom dörren. Mitt bleka ansikte såg ännu magrare ut när jag hade min tjocka vinterjacka på mig. Mina matta blå ögon glänste som om jag var på väg att börja gråta.

Jag ville inte gråta. Att gråta är ett sätt att visa svaghet. Och att göra det kan bli ens undergång. Därför grät jag aldrig: Jag föraktade mor för att hon grät efter fars död.

Mina skor sjönk ner i slasken som bildats när snön på marken blandat sig med regnet som föll från natthimlen. Jag gick genom det med snabba steg och försökte koncentra mig på vad jag tänkte göra. Jag måste få bort alla resterande tankar ur hjärnan.

Jag gick till platsen där Det hände.

Han körde hem från en fest med jobbet. En av hans kamrater körde. Den var full. Far försökte stoppa honom, men denne bara skrattade. Och sedan krockade de med en annan bil. Jag minns att jag hörde om de på radio. I den andra bilen satt en kvinna och hennes två barn. Alla överlevde. Han som körde bilen far satt i fick bara en hjärnskakning. Men far dog. Trots att han inte gjort något.

“Livet är orättvist” kom jag ihåg moster säga. Fars kollega sattes i fängelse på livstid. Men hur ska det kunna ge oss far tillbaka?

Jag var riktigt nära Platsen där Det hände. Jag gick upp på betongbron som hängde över den tomma vägen. Innan jag hann ångra mig klättrade jag upp på räcket. Det som ska hindra folk att falla över.

– Jag kommer! – ropade jag ut i natten.
– Vad tänker du göra?- hörde jag en tyst röst undra, men ingen syntes till.
– Jag tänker ta ett sista hopp – sade jag, vänd mot himlen.
– Skulle han ha varit stolt över dig?
Jag kunde inte besvara röstens fråga. Skulle far ha varit stolt?
– Det finns ingen tid för funderingar, jag har redan bestämt mig.
– Gör det du anser vara klokast.

Och med de orden lämnade rösten mig. Jag kände en klar tomhet av något som funnit där, men sedan försvunnit.

Jag kände vinden i håret när jag ställde mig balanserande på räcket, det som skulle ha hindrat mig att falla över på andra sidan. Skulle jag ha gjort det om jag inte blivit sviken?

Fast egentligen ville nog mor alltid det bästa för mig. Men jag kan inte låta bli att känna att hon kunde ha gjort någonting bättre. Jag hade velat veta om fars död. Att behålla det för sig själv var inget hon borde ha gjort.

Men nu kan ingen av oss ändra på det. Det här  är den enda lösningen, att ta ett stort, modigt steg ut in mörkret.

Jag darrar till. Bedömer avståndet. Ungefär 15 meter. Det kommer gå snabbt. Innan jag hinner tänka kommer det vara över. Se, så, det är för sent att ångra sig nu.

Jag tar långsamt ett steg ut i natten. Den omfamnar mig från alla håll, och fyller det stora hålet i mitt inre. Jag faller i ultrarapid. Aldrig tidigare hade en sekund gått så långsamt. Natten gav mig en känsla av tyngdlöshet, och ur mina lungor släpptes ett skrik som jag hade burit på länge. Jag kände ingen smärta när jag nådde marken. Istället en enorm lättnad.

Jag var tillbaka på den plats jag dött. Denna gång utan kropp. Den hade jag lämnat kvar när jag var där sist. Jag såg en ambulans stå vid vägkanten. Min kropp låg ännu på den blöta asfalten i en pöl av blod. De omaka vantarna var nu röda, trots att den vänstra varit grön och den högra blå.

Några meter bort parkerade en taxi. Ur den sprang mor. När hon såg kroppen som jag tidigare bott i, gav hon ifrån sig ett skrik av förtvivlan. Aldrig tidigare hade jag hört ett sådant skrik. Det uttryckte den förtvivlan alla mödrar känt när de förlorat sitt barn. Jag tänkte att jag måste trösta henne och genast stod jag där med handen på hennes axel.
– Gråt inte! viskade jag i hennes öra. Det du gråter efter är bara ett skal.
Mor snörvlade till.
– Min dotter! Jag hörde fars välbekanta röst.
– Som jag har längtat efter dig!
Jag vände mig mot honom och såg honom leende. Mor vände sig om och jag vinkade adjö till henne.
– Vi ses snart.

 

 

Flykten
av Inigo Alfonso, SVA7

Jag tittade ner på mina blodiga händer och det varma liket som låg bredvid vars ånga trängde sig genom såren och syntes på grund av kylan, det var äntligen slut tänkte jag, det var inte mitt första mord men jag visste att det var mitt sista.

Bortom husen syntes de blå röda ljusen och larmen som man alltid hört när man gick i staden, den här gången skulle jag inte komma undan.

Allt började för tio år sedan då jag levde som alla andra, hade ett jobb, en familj, vänner en bra lön, allt man kan önska sig, tills det en natt försvann. Det var tyst på gatorna månen sken och jag promenerade hem och skulle äta middag med familjen. men då jag öppnade dörren till mitt hus låg alla döda på golvet, synen var så avskyvärd att jag föll på golvet och började spy. Efter den dagen har jag aldrig varit mig själv, i hela mitt liv hade jag inte ens en tanke på att min familj skulle bli dödade på ett sådant sätt utan anledning, eller att jag skulle fly från förflutna. Och avsluta vad de hade påbörjat, jag hade lovade mig sen den dagen att de skulle möta samma öde som min familj.

Polisbilarnas ljud närmade sig och det fick mig att tänka på det första mord då jag nästan blev arresterad av polisen, tanken om att hamna i fängelse eller bli skjuten struntade jag i allt eftersom mitt jobb här på jorden var slut. Och den rädsla jag hade första mordet jag begick försvann, jag minns hur jag darrade och sprang iväg som om det vore igår.

Det var en kall vinternatt utan ett enda levande själ på  förortens gator, man såg iskristallernas reflektion under gatubelysningen,  min måltavla var på plats och det enda kvar var att hämnas. Jag sprang som vinden med ett hårt grepp om kniven och högg honom i ryggmärgen och slängde honom åt sidan medan jag såg hur hans liv försvann, känslan av glädje varade inte så länge som jag trodde det visade sig att jag snart insåg det hemska jag hade gjort. Den plötsliga ljuden av ambulans och polisbilar ledde till att jag sprang iväg genom den mörka natten och tog skydd i skogen.

Men nu var det för sent jag kan inte göra något åt det förflutna, allt det hemska jag hade gjort och ångrar var nu utanför mitt grepp, mitt jobb här på jorden var slut polisens steg och rop hördes, de var på väg upp för trapporna till taket och det enda jag kunde göra nu var vänta på att de skulle frigöra mig från allt lidande.