Vi har alla hört talas om den legendariska Romresan så länge vi gått här, men det har inte varit så mycket snack om hur vi kommer dit eller hur det finansieras, utan det skulle bara hända, vi skulle dit. Men när vi nu kommit upp i åldern då vi verkligen måste tänka igenom på hur vi ska dit, så är det inte längre lika lätt.

Klassresan i Rom brukar vara mellan 5-7 dagar beroende på hur mycket pengar man tjänar ihop. På resan hinner man oftast med många sevärdheter t.ex. audiens med Påven i Peterskyrkan, olika museer och andra gamla byggnader och platser. Man kan antingen bo i ett kloster med nunnor där priserna är lägre än på hotell och maten brukar ingå. Eller så kan man bo på hotell eller vandrahem av något slag, allt beror på hur mycket pengar man samlat in till klasskassan.

Pengarna kan samlas in på en mängd olika sätt, man kan sälja kakor, mackor eller blommor. Man kan också ha skolfester där pengarna man drar in går direkt till klasskassan. Vi liksom tidigare 9:or säljer kakor, bullar, kaffe och mackor på kyrkkaffet i Katolska Domkyrkan vid Medborgarplatsen, dvs. att efter nästan varje mässa en söndag i månaden har vi stått och sålt. Även fast priserna inte är höga så får man in en stor mängd pengar på det. Det är också ett utmärkt sätt att hjälpa vår katolska förening, eftersom många mässbesökare tycker att det är väldigt trevligt att ta en fika efter söndagsmässan.

Denna klassresa är inte bara en vanlig resa, utan också en stor möjlighet för oss som klass att stärka vår gemenskap och lära oss jobba som ett team. När vi alla kämpar tillsammans för en sak bildas ett band mellan kamraterna och sedan får vi njuta av det vi kämpat för tillsammans när själva resan påbörjas.

I stort sätt har nästan alla klasser uppfyllt sina drömmars mål och kommit till Rom, och jag är nästan säker på att kommande klasser också kommer dit. För trots allt är det en av våra finaste traditioner här på skolan.

 av Erik Andersson, klass 9

Som vi nog alla märkt har mobilerna tagit över våra liv. De är framme konstant och många av dem jag känner har svårt att lägga ifrån sig sina mobiler när vi umgås. Det är inte bara ungdomarna som är offer för detta, som de flesta verkar tro, utan även de vuxna. En forskning visar att var tredje barn i Stockholm ber sina föräldrar att lägga undan mobilerna.

Man ser folk använda sina mobiler hela tiden, t.ex. när de sitter på bussen, i tunnelbanan, till och med när de går! Personligen tycker jag att gränsen går där. Jag förstår att man vill använda mobilen när man åker buss/tunnelbana för att fördriva tiden, men inte när man går. Man missar väldigt mycket av vad omgivningen har att erbjuda om man hela tiden går med huvudet böjt över mobilen. Folk måste själva inse när det gått för långt.

För ett par månader sedan var det faktiskt en flicka i 10-årsåldern som ramlade ner på tunnelbanespåret på grund av att hon var för upptagen med att kolla ner på mobilen. Denna händelse borde vara ett ”wake up-call” för de mobilberoende människorna.

För om du någon gång i framtiden tänker tillbaka till den här perioden av ditt liv kommer du bara minnas hur du alltid var fastklistrad vid mobilen.

Därför uppmanar jag dig att lägga ifrån dig mobilen och njuta av vad livet har att ge så att du inte ångrar det i framtiden!  

av Verina Attalla, klass 8