Luciatåget som niorna alltid brukar ordna hölls i fredags. Det innehöll både sång och dans. Det var mycket uppskattat av alla. Efter hela uppvisningen passade reportrarna på vår lilla skoltidning på att ställa frågor till niorna.

1. Var du nervös?

En pepparkaksgubbe svarade:
– Från början var jag nervös, men sedan när jag såg alla kändes det bättre, jag kände mig lugnare och jag visste att jag skulle klara det.

En tomte svarade:
– Det var väldigt nervöst eftersom jag var inte helt säker på hur jag skulle dansa, men när man kom upp på scenen så kände man sig säker.

En stjärngosse svarade:
– Jag var inte nervös för mina grabbar backa mig.

Lucia svarade:
– Det var lite nervöst i början, men när jag kom upp på scenen så släppte nervositeten.

Staffan svarade:
– Jag var väldigt väldigt nervös. Det började med att när vi skulle gå in hade vi problem med kommunikationen. När vi skulle ut, någonting hände så jag fick studsa ut. Jag var så andfådd att jag kunde inte sjunga. Jag försökte pressa ut luften, men jag var så stressad, så det var väldigt svårt och sen så skakade jag. Det var väldigt stort för mig för jag har aldrig gjort något sånt här, haft huvudrolllen och sjungit solo, ja, det var något stort för mig. Men man drar lärdom av sina misstag. Redan efter andra uppträdandet var jag inte lika nervös.

2. Var det kul att vara Lucia?

Vår Lucia, Jennifer Gewriye, svarade:
– Ja, eftersom jag har aldrig varit Lucia förut. Jag kan tänka mig att gör om det

3. Vad var det värsta som hade kunnat hända?

Lucia svarade:
– Det värsta som skulle hända var om kronan ramlade av, och hamnade på marken. Det hade då blivit en brand, eftersom det var levande ljus i kronan.

En tomte svarade:
– Att jag skulle ramlat med alla pepparkakor.

Staffan svarade:
– Ah, det värsta scenariot var om någon skulle glömma sin replik. Det skulle inte varit kul. Men det värsta scenariot alls, det skulle vara om någons hår började brinna, för det var jag lite rädd för, men det gick bra. Alla var lite stressade, man märkte att vi var nervösa första gången. Men jag tror vi ändå klarade det, vi kämpade och vi tog oss igenom det.

4. Är du glad över att vara med i Luciatåget?

En tomte svarade:
– Ja, självklart är jag glad. Det var en stor sak för nian och en stor upplevelse för oss.

En tomte svarade:
– Ja, det är en stor glädje och en stor ära. Vi kände bara spänning och glädje, adrenalinet brast.

5. Var det kul att ordna ett Luciatåg med dina klasskamrater?

En tomte svarade:
– Först var det jobbigt att fixa allting, få alla att sjunga och få alla att lära sig alla sångerna, men tillslut blev det jättefint och vi klarade det.

Staffan svarade:
– Det kändes jätteskönt, det kändes som att kemin i vår klass bara blir bättre och bättre. För de flesta här är ju kvar sen låg- och mellanstadiet så vi känner varandra väldigt väldigt bra, vi har bra kommunikation, vi känner varandra som en familj. Så när vi sjunger så vet vi vad vi ska göra, vi vet vad vi kan göra bättre. Vi känner varandra, det är lätt för oss att säga “A, du måste sjunga det”, eller “Erik, du måste sjunga starkare på den här sidan, eller någonting”. Så det var väldigt, väldigt skönt, och jag är väldigt glad att jag fick dela denna dag med mina vänner i klassen.

6. Vad var svårast och vad var lättast?

En tomte svarade:
– Det svåraste var att få alla att sjunga och att vara tysta på repetitionerna. Det lättaste var när allt var klara och alla visste vad de skulle göra, den sista dagen.

En tomte och en stjärngosse svarade:
– Det lättaste var nog att sjunga. Det svåraste var att kunna göra allt, kunna alla danser och sånger.

Staffan svarade:
– Det svåraste var helt klart för mig att gå upp dit och leda tåget med mina lusseknektar. Det var väldigt svårt för mig eftersom jag fick hålla koll på hela ledet, och leda dem fram som en stark ledare jag är, jag hade svårt att få sjunga ut. Det var väldig stressande. Och sen när jag stod där och skulle sjunga mitt solo, mitt Staffansolo, var det stressande, om jag skulle glömma texten, jag var väldigt stressad, men som tur var klarade jag av det ganska ordentligt ändå. Man hörde ju säkert på min röst att jag var lite nervös, men det är sånt som man måste acceptera och bara hitta sitt inre lugn.

För skoltidningen av Rohil Lahdo, klass 7,
med assistent Fredrik Andersson, klass 7.