Hem » Artiklar publicerade av Kristina Klempt (Sida 27)
Författararkiv: Kristina Klempt
Snart är Birgittadagen här!
Om en vecka, måndagen den 7 oktober, firar vi Birgitta av Vadstena. Birgitta är Sveriges skyddshelgon och ett av Europas skyddshelgon. Här nedan finner du information om hennes liv, några böner samt en kopia från kyrkans hemsida om vad ett helgon är.
Birgitta av Vadstena 1303-1373 (helgonförklarad 1391)
Birgitta är det första av Sveriges två ”riktiga helgon” dvs hon har blivit kanoniserad (helgonförklarad) av Påven i Rom (Det andra är Moder Hesselblad). På medeltiden helgonförklarade man också i de olika stiften vilket ledde till att det blev väldigt många helgon… Detta reglerades sedan under 1500-talet och då övergick ”makten”att helgonförklara till Rom. Våra andra svenska helgon, Erik, Elina, Henrik, Sigfrid osv är alltså mer ”helgon av tradition” och är bara helgonförklarade lokalt.
Birgitta är känd för att hon fick flera uppenbarelser från Gud (ungefär 600 st samlade i 7 böcker). De flesta uppenbarelserna fick hon som vuxen efter att hennes man hade dött, men hon hade även kontakt med Gud vid ett par tillfällen som liten flicka.
Birgitta var 10 år gammal och hade precis kommit hem från söndagsmässan. Där hade prästen talat om fastetiden som snart skulle börja. Väl hemma drog sig Birgitta tillbaka till sitt sovrum och knäföll framför krucifixet. Hon tittade på Jesus ansikte och plötsligt var det som allt var på riktigt! Hon såg hans plågade ansikte, blodet som rann på hans kropp hon och hörde hur svårt han hade att andas, det var hemskt!
– Vem har gjort dig detta? Utropade Birgitta
– Alla som glömmer mig och inte bryr sig om min kärlek, de har gjort detta mot mig, svarade Jesus.
Strax försvann synen men Birgitta skulle aldrig glömma den.
Birgittas högsta dröm som flicka var att bli nunna och att fullt ut leva för Gud. Men eftersom hon kom från en av den tidens mest förmögna familjer hade de andra planer för henne. Hon skulle såklart bli bortgift med en man som kunde stärka familjens maktrelationer.
Vid 13 års ålder blev hon bortgift med den fem år äldre Ulf Gudmunsson tillsammans fick de åtta barn (4 pojkar, 4 flickor). Det berättas om att äktenskapet var relativt lyckligt trots att Birgitta ibland hade svårt med att det alltid var Ulf som fick bestämma (hon verkar ha varit ganska envis). Birgitta ägnade sig, med Ulfs stöd, mycket åt välgörenhet och de var båda på många pilgrimsresor. På väg hem från en av pilgrimsresorna fick Birgitta en av sina få visioner som gift. Ulf hade under hemresan blivit svårt sjuk och Birgitta var oroad att han inte skulle klara av hemresan. En ängel visade sig då för henne och sa:
– Du ska inte vara orolig. Din man kommer att överleva.
Ängeln hade rätt. De klarade sig hela vägen hem till Sverige men Ulf dog senare samma år i Alvastra kloster där han också begravdes.
Nu började ett nytt kapitel i Birgittas liv!
Birgitta flyttade till Alvastra och bodde i en byggnad helt nära Cistercienserklostret där, nu kunde hon äntligen ägna sig åt det hon hade velat göra i hela sitt liv, leva bara för Gud! Hon bad och fastade och fick många uppenbarelser från Gud. Hon pratade mycket med sin biktfar om uppenbarelserna för att försäkra sig om att de kom från Gud och att det inte var djävulen som lurade henne. Både hennes biktfar och många andra präster var dock övertygade om att uppenbarelserna verkligen kom från Gud. Innehållet i dem var mycket olika, de kunde handla om den svenska kungen, politiker eller om något som bara rörde henne eller hennes familj. De uppenbarelser som har varit viktigast för eftervärlden är nog dels den om att hon skulle starta en ny klostergemenskap:
– Du ska starta ett kloster i Vadstena. Det ska kallas Birgittas klosterorden och det ska vara för både män och kvinnor (såklart i separata delar men ändå på samma plats).
Och att hon hjälpte till att påverka så att Påven flyttade tillbaka till Rom efter att ha bott i Avignon i Frankrike under ett par år.
– Du ska vara min brud och mitt språkrör!
1349, efter fem år i Alvastra begav sig Birgitta genom ett pesthärjat Europa till Rom för att där få sin klosterorden godkänd. Hon skulle komma att stanna i Rom (med undantag för ett antal pilgrimsresor hon gjorde därifrån) under resten av sitt liv.
1370 fick Birgitta sin klosterorden godkänd av Påven Urban den V när han var på besök i Rom (bodde i Avignon till 1376). Tyvärr var hon för gammal och trött för att orka resa tillbaka till Sverige och påbörja arbetet med klostret. Det blev istället hennes dotter, Katarina, som såg till att klostret uppfördes helt i enighet med Birgittas visioner ett par år senare.
År 1373 var Birgitta på sin sista pilgrimsfärd till Jerusalem. När hon kom hem från den hörde hon en röst som sade:
– Om fem dagar ska du dö
Birgitta blev glad och började genast förbereda sig på döden men samtidigt var hon också orolig och kunde varken äta eller dricka. På den femte dagen bad hon att man skulle ta ner en av husets dörrar. När det var gjort steg hon upp ur sin mjuka och behagliga säng och lade sig på den avhäktade dörren. Anledningen till detta var att hon ville dö på samma underlag som sin Herre. Hennes sista ord var:
– I dina händer Herre, befaller jag min ande.
Katarina fick hjälp av sina bröder att föra hem Birgittas kropp till Vadstena där delar av hennes kropp ännu finns kvar i Blåkyrkan.
Birgitta är Sveriges skyddshelgon och sedan 1999 också ett av Europas skyddshelgon.
Birgitta är mest känd för bönen:
”Herre, visa mig din väg och gör mig villig att vandra den”
Den bönen går också under namnet pilgrimernas bön.
I sin helhet låter den såhär:
Den heliga Birgittas bön om vägledning:
”O Gud, kom snart och lys upp natten! Såsom döende längtar, så längtar jag efter dig. Säg min själ, att intet händer utan att du tillåter det och att intet som du tillåter är tröstlöst. O Jesus, Guds Son, du stod tyst inför dem som dömde dig, gör också mig tyst inför dem som dömde dig, gör mig tyst intill dess jag får besinna vad och hur jag ska tala. Visa mig vägen och gör mig villig att vandra den!
Vådligt är att dröja och farligt att gå vidare, så uppfyll då min åstundan och visa mig vägen. Jag kommer till dig, såsom den sårade kommer till läkaren. Ge, O herre, mitt hjärta ro!”
En annan bön:
Bön till den heliga Birgitta
Heliga Birgitta, med moderlig omsorg vakar du över vårt stift och över var och en av oss. Ge oss del av din kärlek till Jesus Kristus och hans heliga kors, så att vi i allt efterföljer honom. Lär oss leva i Jungfru Marias närhet, så att vi i vad vi är och gör återspeglar henne. Gör oss lika trogna Kyrkan och hennes Överherde som du, så att Kyrkans enhet i tro, hopp och kärlek blir synlig för alla. Genom Jesus Kristus. Amen
Några viktiga händelser ur den heliga Birgittas liv
- År 1303 var Birgittas mor Ingeborg ute på havet vid Irlands kust. Det blev storm och skeppet höll på att sjunka i vågorna. Ingeborg bad då till Irlands skyddshelgon Brigida:
– Snälla Brigida, hjälp oss!
Bönen hjälpte och de klarade sig ur stormen. På natten visade sig en ängel för Ingeborg. Ängeln sade:
-Du räddades för det goda som du bär i din mage, fostra det i kärlek till Gud och döp barnet till Birgitta.
- När Birgitta var 11 år gammal fick hon sin första vision. När hon bad sin aftonbön framför krucifixet hände det plötsligt någonting! Allt blev på riktigt! Blodet rann ner för Jesus ansikte, händer och fötter. Birgitta såg hur ont han hade och hur han led, hon frågade honom:
-Vem har gjort såhär mot dig?
Jesus svarade:
-Alla som glömmer mig och min kärlek till dem, de har gjort detta mot mig.
- År 1316 blev Birgitta bortgift med Ulf Gudmarsson, de fick åtta barn tillsammans.
- 1343 var Birgitta och Ulf på väg hem från en pilgrimsfärd när Ulf blev svårt sjuk. Birgitta bad till Gud att han skulle klara sig. En ängel kom då till henne och sa:
– Du ska inte vara orolig, din man kommer att överleva.
Detta var Birgittas första vision som vuxen.
Senare samma år dog Ulf. Birgitta flyttade då till Alvastra kloster. Där bad och arbetade hon. Hon fick många uppenbarelser under sin tid i Alvastra. Här är några saker som Jesus sade till henne:
“Du ska vara min brud och mitt språkrör”
“Du ska starta ett kloster i Vadstena. Det ska kallas Birgittas klosterorden och det ska vara både för män och kvinnor”.År 1349 reste Birgitta genom ett pesthärjat Europa till Rom. Hon åkte till Rom för att få sin klosterorden godkänd av Påven. Hon kom att stanna i Rom fram till sin död. Från Rom åkte hon på flera olika pilgrimsresor bl a till Jerusalem.
När hon kom hem från en pilgrimsresa år 1373 hörde hon en röst som sade:
-Om fem dagar kommer du att dö.
Birgitta blev glad och började förbereda sig. Samtidigt var hon orolig för hur det skulle gå med allting så hon kunde varken äta eller dricka. Hon kallade till sig sin dotter Katarina och bad henne fullfölja arbetet med klostret och klosterorden i Vadstena.
På den femte dagen bad hon om att bli flyttad från sin säng till en hård bordsskiva av trä, detta för att hon ville dö på samma underlag som Jesus. Hennes sista ord var:
-I dina händer Herre, befaller jag min ande.
Detta var den 23 juli år 1373.
- Birgitta helgonförklarades den 7 oktober 1391
Helgon (från Katolska kyrkans hemsida)
För katoliker är helgon personer i himlen som levt ett liv i stor kärlek och moralisk godhet. Ibland är de officiellt helgonförklarade, men de behöver inte vara det.
Alla människor är kallade att bli helgon, det vill säga att vara det som Gud har tänkt att vi ska vara när han skapade oss. Detta är ofta svårt för oss människor, som gärna sätter oss själva i centrum i stället för Gud. Det är därför det är så beundransvärt att någon verkligen låter Guds kärlek och vilja råda i sitt liv, fullt ut. Vi har helgonen som förebilder, kanske kan man till och med kalla dem för våra kristna ”hjältar”. När man läser om helgonens liv är det slående vilken inre glädje som präglar dem, trots många gånger svåra yttre omständigheter. Många av dem är martyrer, som med sitt liv har fått plikta för sin tro.
Vi katoliker tror att helgonen lever hos Gud efter döden och att de kan be för oss direkt till Gud, på samma sätt som vi ber för varandra här på jorden.
Vi katoliker tror att helgonen lever hos Gud efter döden och att de kan be för oss direkt till Gud, på samma sätt som vi ber för varandra här på jorden. Ofta har vi en särskilt nära relation till ett visst helgon, kanske ett helgon vi är uppkallade efter. Han eller hon är som en extra vän i himlen.
Det främsta helgonet är Jungfru Maria, Guds Moder. Andra kända helgon är Lucia, Nikolaus och Franciskus av Assisi. Mest känd i Sverige är nog Heliga Birgitta som levde på 1300-talet. Helgon från vår tid är till exempel Maximilian Kolbe som gav sitt liv i nazisternas koncentrationsläger och Moder Teresa från Calcutta, som fick Nobels fredspris 1979.
Helgonförklaring
Det är Gud som gör människor till helgon genom sin nåd, och kyrkan kan inte utnämna någon till helgon. Däremot uttrycker den ibland sin övertygelse om att vissa människor har visat sig vara helgon. Kanoniseringen ”gör” alltså inte någon till helgon, utan bekräftar bara vad Gud redan har gjort.
Helgonförklaringar sker i två etapper. Den första kallas saligförklaring eller beatifikation. Nästa steg är helgonförklaring eller kanonisation. Den företas av påven, och den kanoniserade räknas då som helgon av hela kyrkan.
Processen för hur den katolska kyrkan genomför helgonförklaringar har utvecklats och reformerats genom århundradena. Före år 1170 kunde kanonisering ske på stiftsnivå. Sedan 1170 är dock påvens godkännande nödvändigt. Det finns också numera också krav på ett medicinskt verifierbart helande mirakel som ett tecken från Gud att personen verkligen är ett helgon.
Processen för helgonförklaring
Det första steget mot en helgonförklaring är, förutom att personen ifråga har avlidit, att det börjar gå rykten om personens helighet. Det är alltså folkets röst, ”vox populi” som påbörjar processen. Därefter startar kyrkans stift på lokal nivå att samla ihop dokument och vittnesbörd. Den lokale biskopen granskar personens levnadsomständigheter och skrifter för att kontrollera att han levt ett oantastligt liv och undervisat en rättrogen lära. I nästa steg gör en panel teologer en utvärdering av kandidaten som sedan presenteras för den Heliga Stolens Helgonkongregation.
De som väntar på att bli saligförklarade får av påven bära titeln ”venerabilis”; vördnadsvärd. Det innebär att personen är värd att beundras och efterliknas eftersom deras liv vittnar om en Kristi efterföljelse; de har levt enligt evangeliet och de kristna dygderna. För en saligförklaring krävs ett mirakel, som man kan relatera till den avlidne personens förbön. Det handlar ofta om ett mirakulöst tillfrisknande som är medicinskt oförklarligt. Här är det viktigt att understryka att det är Gud som helar, helgonet medlar. Vid saligförklaring av en martyr krävs inget mirakel.
Saligförklaringen är det första steget i en helgonförklaring, och innebär att en avliden människa kan vördas som helgon lokalt, eller av en religiös orden. Kanoniseringen innebär sedan att vördnaden utsträcks universellt till hela den katolska kyrkan. Kanoniseringen är det sista steget i helgonförklaringen och för den krävs ytterligare ett mirakel som ska ha skett efter saligförklarandet (detta gäller även för martyrer). Johannes Paulus II förenklade 1984 helgonförklaringsprocesserna och minskade antalet mirakel för en helgonförklaring. Det gör att processerna nu går fortare.
Vad innebär en helgonförklaring?
Att en person blir helgonförklarad innebär konkret att:
- helgonets namn skrivs in i förteckningen över helgon (kyrkans kanon)
- helgonet kan åkallas i kyrkans offentliga böner
- kyrkobyggnader kan tillägnas helgonets minne
- mässa kan firas till helgonets ära
- högtidsdagar firas till helgonets minne.
- helgonet får framställas på bild med gloria runt huvudet.
- helgonets reliker placeras i relikskrin och vördas offentligen.
Utflykt till Birka
Den 5 september vid Stadshuskajen steg klass 7 förväntatsfullt på båten Cinderella II. tillsammans med fröken Martina och magister Miguel. Vi skulle besöka vikingaön Birka och träda in i den fördolda vikingatiden.
När vi steg av båten gick vi en bit bort till platsen vi skulle möta guiden.
Jag var så tacksam över att det inte var ett molntäcke. Istället skimrade solen.
Mittemot mötesplatsen stod museet. Det var en stor byggnad av trä, dörrarna stod på vid gavel och utanför museet fanns bänkar och sittplatser.
Kl. 14:30 var det dags att möta guiden. Han var en en gammal man ljushårig man med mycket skägg. Han hade en lång röd tunika med enkla gråa byxor och läderskor. Han berättade om vallgravarna, det fanns otroligt många gravar på Birka. Han berättade också om den svarta jorden och mm.
Den svarta jorden var jord som hade blivit svart på grund av bränderna i långhusen i den dåtida Birkastad.
Efter rundturen gick jag och några tjejer med magister Miguel till Ansgars kyrka. Ansgar var en missionär under 800-talet vars uppgift var att kristna Svea rike (Sverige). Vi såg hur kyrkan kunde ha sett ut. Dagen slutade med att vi samlades vid bryggan och tillsammans klev på båten igen för hemfärd.
av Elizabeth Paul
klass 7
Tack, Inga-Lill!
I tisdags eftermiddag avtackade vi vår skolsköterska Inga-Lill Ellner som går i pension. Vi tackar henne innerligt för den tid hon varit på vår skola och hoppas att hon kommer och hälsar på om tid finns och barnbarnen tillåter. Ny skolsköterska är Sara Hurtig. Välkommen!
Ett kulturbesök med slöjd i fokus
Klass 8 besökte etnografiska museet där vi blev guidade. Eleverna fick bland annat höra om urinvånare i Kanada, Japan och Afrika.
Klassen fick se hur olika kulturer genom historien har använt olika textilier och träslag i kombination med färger och symboler för att beskriva sina uppfattningar om livet och sin kultur.
Besöket var väldigt trevligt, intressant och lärorikt!
Hälsingar/ magister Rickard och fröken Corinna
Scenkonstprojekt klass 9
Scenkonstprojekt för elever i åk 9:
ZebraDans har bjudit in oss till ett scenkonstprojekt som startar hösten 2019 och avslutas våren 2020.
Vår klass 9 blir en del i processen när föreställningen ”Jubel!” växer fram och blir till. Deltagandet sker i form av referensgrupper där eleverna involveras, intervjuas och samtalar kring strukturer och normer i samhället. Frågeställningarna kommer att utgå från texter av Karin Johannisson, forskare i sociologi vid Uppsala Universitet, och fokuserar på tematiken ”Diagnossamhället”, en plats där allt ska definieras, kategoriseras och diagnostiseras.
Hur definierar vi oss själva och hur ser andra på dig? Stämmer bilderna överens? Hur påverkar sociala mediers inflytande och roll i utformandet av ”jaget”?? Vilka plattformar finns för sociala medier idag och hur används de? Vilka koder och normer gäller där?
Den 12 september kommer de till oss och leder workshop och intervjuer med eleverna där eleverna får sitta i mindre grupper (6 elever i varje grupp) och diskutera olika frågor utifrån temat ”Diagnossamhället”. ZebraDans leder samtalen och som stöd använder de bildmaterial och texter.
Nästa steg sker senare under terminen: Eleverna får se en repetition av föreställningen ”Jubel!” och diskuterar kring föreställningen med utgångspunkt från workshopen i september.
Sista steget sker på våren: I det sista och avslutande mötet kommer eleverna till ZebraDans och ser hela föreställningen, som då i stort sett är klar inför premiären. Efteråt pratar vi om vad som hänt sedan sist med föreställningen. Når temat ut och är det angeläget och intressant för målgruppen?
Syfte med projektet
Det huvudsakliga syftet med projektet är att skapa en föreställning med högstadieelever som målgrupp. I framväxandet av föreställningen ”Jubel!” vill ZebraDans därför vända sig till målgruppen och involvera elever i form av referensgrupper. Eleverna blir en del av en konstnärlig process utifrån ett tema med stor angelägenhet för målgruppen. Eleverna får även en inblick i den konstnärliga processen kring scenkonst.
Kick off 2019
Torsdagen den 22 augusti 2019 var det då dags att inleda skolåret på riktigt, dvs. låta eleverna samlas in en gemensam kick off. Klass 9 hade tillsammans med sina mentorer planerat dagen aktiviteter och gjort gruppindelningen. Alla klasser blandades och det blev en chans att mötas över åldersgränserna, de äldre ttog hand om det yngre. Samma koncept som på S:t Eriksdagen men idag var det lärarna som var ledare för varsin grupp. Alltid lika uppskattat.
I år är det många nya lärare som är med för först gången och får uppleva den speciella S:t Erik-känslan. Många glada leenden och skratt hos alla.
//genom Kristina Klempt
Välkommen tillbaka!
Sommarlovet går mot sitt slut och vi lärare har redan börjat tänka på allt roligt vi ska göra med eleverna under det kommande läsåret. Torsdag och fredag denna vecka åker lärare och personal tillsammans på en kick off för att få inspiration och tid att umgås lite.
Nästa vecka hälsar vi alla elever hjärtlig välkomna tillbaka till vår fina skola. Vi inleder höstterminen med mässa kl. 10 på onsdagen och dagen därpå är det dags för en av skolårets roligaste dagar ( i stark konkurrens med S:t Eriksdagen) nämligen vår Kick off. Klass 9 har planerat stationerna och vi lärare är gruppledare. Vi får hoppas på uppehållsväder med önskan om lite sol.
Samtidigt som den nya terminen inleds går tankarna till de elever som lämnade skolan i juni. Vi önskar alla lycka till på sina nya skolor och ser mer än gärna att vi får besök under läsåret för att få veta hur det går med studierna.
Njut av sommarlovets sista skälvande dagar och sovmornar! Nästa vecka ses vi igen och tar nya tag!
Från dina lärare
genom Kristina Klempt
Rapport från nians klassresa till Rom
Den 20 maj 2019 var det dags för klass 9 från att ge sig av till Rom vilket är tradition i S:t Eriks katolska skola. Klockan 8:45 samlades 16 elever och 4 medföljande vuxna utanför incheckningsdiskarna vid terminal 5 på Arlanda. De medföljande vuxna var Mauros mamma Therese, Joannas pappa Bernar, fröken Anna och fröken Szilvia. Efter incheckning av bagage gick vi igenom säkerhetskontrollerna och vidare till gaten och sedan bar det av mot Rom. Somliga av oss var lite flygrädda men flygresan gick ändå bra.
Framme på Roms flygplats, Fiumicinos fick alla sitt bagage förutom en elev som fick det dagen efter. När vi efter en längre väntan på transfer från flygplatsen till boendet äntligen var framme var vi beredda på alla möjliga äventyr i Rom.
Ankomsten
När vi anlände till roms flygplats fick vi en skjuts till vårt boende. Boendet tillhörde polska systrar samt polska präster. Boendet där vi bodde var väldigt stort och högt. Boendet hade tre våningar med cirka 40 rum per våning.
När vi gick in i entrén så fanns det en liten reception där en syster satt och gav ut nycklarna till rummen samt tog emot de när vi skulle ut.
Vi blev varmt välkomnade av polsk nunna och en polsk präst, vi blev instruerade av prästen och fick instruktioner om hur boendet funkar. Prästen visade oss även kapellet i boendet. Kapellet var väldigt stort och fint med många bilder av Johannes Paulus II. Det fanns andra bilder än bara på Johannes Paulus II, till exempel bilder på präster och påvar.
När vi väl blev instruerade och prästen var klar med sitt tal så guidade en syster hela klassen till våra rum. Allas rum hade minst tre heliga tavlor och ett litet kors som hängde på väggen. Rummen var väldigt fräscha och fina, i varje rum fanns det minst två bäddade sängar, en garderob, ett stort bord och två små skåp. Toaletterna var väldigt rena och högklassiga, i alla toaletter fanns det en liten dusch.
Matsalen fanns på första våningen och var väldigt stor. Maten serverades av polsk personal. Vi fick goda polska maträtter där alla blev mätta och glada. Vi fick först förrätt sedan varmrätt och till sist efterrätt. Förrätterna var oftast pastasoppa, varmrätterna var oftast kött med potatismos eller kyckling med ris och grönsaker. Efterrätterna brukade vara väldigt små portioner där vi fick gelé, vanilj/choklad pudding och frukter.
Av: Tomas och Filip
Katakomber
Det finns fyra stycken katakomber i Rom, vi besökte en av de fyra som var Sankt Agnes katakomber. Den är runt 6 km lång som låter som väldigt mycket men det är inte den största för som vi fick höra av vår guide finns det katakomber som går upp till 20 km. Den är uppdelat i fyra delar. Som jag nämnt vi hade en guide hela väggen och det måste man alltid ha för det är väldigt lätt att tappa bort sig för det är ju iför sig en labyrint. Vi gick inte runt hela självklart utan guiden stannade upp vid vissa ställen och berättade om vad som brukade hända där och sånt. Tillslut så gick vi till Sankt Agnes begravningsplats som var byggt under 70 talet förut kunde man inte gå fram och se den.
Katakomberna i Rom har funnits så länge judar och kristna har funnits.
De individer som trodde på de romerska gudarna brände sina döda, till skillnad från judarna som trodde på ett liv efter livet, vilket betydde att de dödes kropp skulle bevaras, vilket ledde till de första katakomberna byggdes.
Katakomber är en sorts underjordisk gravplats, vilket består av kilometer långa gångar, något som liknar hyllor som har huggits ur stenväggarna, vilket agerade som kistor där liken lades för att vila
Dessa katakomber var öppna för alla i Rom, vilket gjorde katakomberna till en dålig plats för att hemligt ha gudstjänster.
Det var nog inte som vi alla hade förväntat oss det var inte lika intressant som vi trodde det skulle vara. Så många av oss var lite besvikna över katakomberna men tyckte det var fortfarande värt det bara vi hade för höga förhoppningar. Det blev lite långtråkigt efter några minuter även fast vi inte var där länge. Allmänt också en obehaglig känsla av hur mörkt och trångt det var.
Av: Kacper och Mauro
Vatikanradion
På tisdagen besökte vi Vatikanradion som ligger i Rom där vi fick en kort föreläsning av Charlotta Smeds som ansvarig för den skandinaviska redaktionen på Vatikanens nya medieplattform Vatican News. Hennes främsta uppgift är att tolka och översätta “nyheter” från påven så att folk från Sverige får möjligheten att ta del i det som händer hos påven i Rom.
Under föreläsningen berättade hon lite om sitt liv och hur hon hade blivit katolik. När hon var ung så var hon en utbytesstudent och bodde hos en italiensk familj som var väldigt troende. I början var hon ingen katolik eller troende men ju längre tid hon spenderade hos familjen desto mer började hon intressera sig för den kristna tron. Detta ledde till att hon senare började tro och blev en anhängare till kristendomen. Hon berättade även om påven och hur han arbetar i vardagen och vad han har för ansvar. Klassen uppskattade besöket väldigt mycket och tyckte att det var intressant samt lärorikt.
Av: Polina och Alexander
S:t Peterskyrkan
Vi besökte S:t Peterskyrkan på tisdagens eftermiddag (resans andra dag) och passade först och främst på att gå upp i den världskända kupolen. För att ta sig upp och få njuta av utsikten behövde man dock utstå en rejäl prövning – 500 trappsteg av varierande karaktär, allt från låga, breda trappor till branta monster som var som gjorda att ramla ner för. Det fanns raka trappor, spiraltrappor som verkade oändliga, alla sorters trappor du har sett i hela ditt liv verkade ha samlats här. Klarade man sig igenom ungefär hälften stod man precis under kyrkans tak och såg hela den magnifika konstruktionen inifrån, och ljudet av en sjungande kör gjorde upplevelsen ännu mer förtrollande, nästan som om man fått se en glimt av himmelriket.
Tyvärr var vi tvungna att bege oss därifrån och fortsätta vår tunga bestigning av kupolen. När vi utmattade stapplat upp för de sista trappstegen med mer döda än levande benmuskler, möttes vi dock av en stor belöning för all möda: hela Rom låg under våra fötter och bredde ut sig så långt ögat nådde. Förhäxade stod vi länge och beundrade denna utsikt, pekade ut byggnader vi kände igen och beundrade byggnader vi inte kände till, innan vi insåg att vi ville se själva kyrkan också och begav oss därmed ner igen, samma mödosamma väg.
När vi klarat av de sista trappstegen blev vi lamslagna av nästa upplevelse – Peterskyrkan, med alla sina gångar, kapell och målningar som stod full med folk och bara väntade på att få visa oss sin fulla prakt. Var man än såg var det målningar och skulpturer, glittrande av guld, taket var nog det mest magnifika vi sett av alla vackra tak vi sett i Rom, och allting var så bedövande storslaget att det tog en stund att bestämma sig för var man skulle gå först. Först satte vi dock kurs rakt framåt, där vi kunde skymta altaret och där en mässa pågick. Skönheten vi såg tog andan ur oss och vi skyndade oss att fota det hela för att få med oss känslan hem, men när bilden redan var tagen lät vi blicken vandra över takmålningarna av helgon och apostlar. väggar med skulpturer, allt så vackert att det inte verkade vara av denna världen. Vi vandrade långsamt runt och plötsligt stod vi öga mot öga med självaste Pietà* som satt bakom pansarglas och tittade sorgset på oss under nästan helt stängda ögonlock. Mitt i all denna nästan utomjordiska skönhet verkade hon ännu mer förkrossad än på alla bilder av henne vi sett tidigare, och det blev också ett av de minnen som ristade sig djupast i våra hjärtan. Andlösa stod vi framför henne och kunde inte slita blicken hennes gestalt, innan vi tyst gick vidare med hennes ansikte fastklistrat på näthinnan.
När klockan slagit sex gick vi ut och började så småningom bege oss hem till vårt boende, men än idag, exakt två veckor senare, ser vi på kyrkan med samma stumma beundran som när vi först klev in dit. Det blev en upplevelse ingen av oss någonsin kommer glömma – och vi ser för vår inre syn Pietà framför oss, lika skarpt som om hon vore levande och ser på oss under sina sorgtyngda ögonlock.
*Pietà kallas en avbildning av den sörjande jungfru Maria med den döde Jesus i famnen. Många konstnärer genom tiderna har gjort en sådan, men den mest kända är den vi fick äran att se, skulpterad av den världskände Michelangelo.
Av: Nadia och Emilia
Påveaudiens
Onsdagen den 22 maj var det dags för oss att återigen besöka Vatikanstaten för Påvens audiens. Den dagen var vi tvungna att vakna lite tidigare för att hinna med frukosten 7:30 och ta oss in till S:t Petersplatsen för att få bra platser. Dagen innan hade vi besökt Vatikanradion och fått biljetter av Charlotta Smeds som jobbar där. När vi var framme och hade gått igenom säkerhetskontrollerna ropades olika skolor, församlingar och föreningar upp från olika länder. När vår skola ropades upp jublade vi och ställde oss upp.
Under audiensen kunde man se alla möjliga flaggor som viftades allt från Svenska till Brasiliens till Kinas flagga. Man kände en slags gemenskap när man såg så mycket människor som delar samma tro.
Ett speciellt ögonblick var när Påven Franciskus åkte in med sin vita bil för att hälsa på alla, vid det tillfället jublade och skrek alla. Vid vissa ställen stannade han för att välsigna små barn och när han åkte förbi oss tog hans säkerhetsvakt emot en svensk tröja som vi viftade. Vi blev överlyckliga.
När det var dags att sätta oss ner kände vi hur solen brände i våra nackar men vi var förberedda med både kepsar och sjalar. Det var lite jobbigt att sitta stilla länge under tiden alla läsningar på alla möjliga språk lästes upp men vi höll ut.
Påveaudienen var ansträngande och kunde upplevas som tråkig av vissa men kan ha gett minne för livet till andra.
Av: Petra och Marjan
Colosseum
Colosseum byggdes mellan åren 70-80 e.Kr. av Kejsaren Vespasianus och slutfördes sedan av hans son Titus. Byggnaden har en omkrets på 524 meter och är 48 meter hög. Den skapades i syfte för gladiatorspel och teater under romerska rikets tid. Människor avrättades där och stora publiker samlades för att titta på striderna.
Efter lunchen på onsdagseftermiddagen gick vi till Colosseum. Det var en bit promenad i den Italienska hettan med vattenflaskorna i händerna. Efter att vi anlände till Colosseum ställde vi oss i en väldigt lång kö och väntade på inträde. Efter en lång väntan gick vi igenom säkerhetskontroller och sedan fick vi äntligen komma in i den antika byggnaden.
Vi försökte tillsammans bestämma en tid och plats där vi alla skulle samlas efter att vi hade tittat runt. Vi fick alltså själva gå runt och upptäcka den antika Rom. Colosseum är en vacker och urmodig byggnad som var väldigt intressant att se och besöka. På väggarna kunde man se inristningar av gammal skrift. VI tog många fina bilder på varandra som vi sedan publicerade på sociala medier.
Efter att vi hade gått runt hela anläggningen samlades vid den platsen som vi hade kommit överens om började vi röra oss mot nästa destination vilket var Forum Romanum.
Av Joanna och Lulia
Transporten
Den första transporten vi fick uppleva i Rom var mellan flygplatsen och boendet, vi fick skjuts i en väldigt liten buss som rymde precis 20 platser så många som vi var. Resan mellan flygplatsen och boendet tog inte så lång tid, max 30 minuter och vi märkte att motorvägarna är byggda i cirklar runt Rom, det är inte så lätt att ta sig till stan med bild.
Samma dag som vi kommit fram till boendet var det dags att ge sig ut i Roms kollektivtrafik och i handen fick vi en 3-dagarsbiljett som gällde för alla färdmedel i Rom. In till stan tog vi en dubbeldäckare som skulle kunna jämföras med Stockholms pendeltåg och när vi kommit fram till stationen Valle Aurelia bytte vi till tunnelbana. I början hade vi det svårt att hitta till rätt perrong och tåg men som det är här i Stockholm finns det bra med skyltar. Stationerna var hyfsat fräscha och väntetiden till tunnelbanan var inte mer än 5 minuter. Väl inne i tunnelbanan satt man på sidorna av tåget, inte så som de Stockholmska tunnelbanorna och ibland när tunnelbanan åkte snabbt kunde man råka glida iväg.
På mornarna och på eftermiddagarna kunde man uppleva en rusningstrafik med mycket folk, detta fick vi uppleva speciellt på vår sista dag då vi för första gången tog en buss som var proppfull. Utöver kollektivtrafiken använde vi oss också av apostlahästarna, våra egna ben.
Under ungefär 3 hela dagar lyckades vi klämma in hela 45 km som vi gått till fots, detta inkluderade den kilometern vi fick gå till och från pendeltågsstationen, men det var inte så mycket klagande utan alla var på alerten, speciellt första dagen då vi gick som mest. Tre dagar i Rom var en perfekt och bra längd på vistelse där.
av Petra
I Rom kostade det 18 euro för en 3-dagarsbiljett som du kan använda för att åka tåg och buss. Tågen gick ofta och var väldigt snabba och det fanns två däck. Tågsätena var anpassade för att kunna luta sitt huvud ifall man är trött.
Vi hade en fantastisk resa till Rom. Där vi tillsammans reste runt och utforskade. Vi reste runt med bussar och tåg, men mest med tåg.
Av: Alvaro och Magnus
Hälsning från lärarna
Jag vill tacka klass 9 för en jättefin resa! Fröken Anna och jag är överens om att det är den absolut mest lyckade klass/studieresan vi varit med på. Gruppen var underbar, så glada och positiva elever, som inta gnällde och knotade. Förutom sista dagen då. Ackumulerad sömnbrist tar förr eller senare ut sin rätt, så ni var inte så pigga på att gå och se alla sevärdheter sista dagen. Men även när ni gnäller så är ni glada! Och ni följde snällt med även på det sista. En glass var ju utlovad som avslutning.
Boendet var perfekt på alla vis, så milda och fina systrar som tog hand om oss. Enda man kan tänka på i framtiden är att försöka välja boende närmare stan, och i anslutning till metron, så man slipper extra restid. Vi hade ju trots allt bara måndag-torsdag allt som allt.
Tack än en gång för en oförglömlig och fantastisk upplevelse tillsammans med er.
Från fröken Szilvia och fröken Anna
Vi som stannade hemma
Hela veckan har Íñigo jobbat med skolarbete, första dagen med sin arbetsbeskrivning och kemi presentation, och resten av veckan fortsatte med kemi, han jobbade också lite med engelska.
Hela veckan har León arbetat med sin faktatext, han har också lyssnat på boken “Under the same stars”.
Claes har jobbat med att finpolera sin faktatext, och läste klart boken “Under the same stars”, och jobbade med annat smått som att bli klar med “På Västfronten intet nytt”.
I sin helhet har “Romveckan” varit väldigt lugn. Utan resten av klassen har samtliga som var kvar (León, Claes och Íñigo) tyckt att man kan jobba mer effektivt. Detta har konstaterats av Claes och León att vara den ideella arbetsmiljön, Íñigo instämmer.
Påveaudiens
Onsdag är den dag i veckan då Påven håller sin offentliga påveaudiens på Petersplatsen. En upplevelse för livet för besökare från hela världen – och klass 9 från S:t Eriks katolska skola i Enskede, Sverige.
En oförglömlig resa
Våra elever har bidragit till en oförglömlig resa, alltid glada, klagar inte trots långa promenader, hälsar fröken Anna.