På veckans morgonring fick eleverna i klass 6 höra en judisk berättelse om en liten herdepojke, som varje kväll ber till Gud direkt ur hjärtat och uttrycker sin kärlek. En dag kommer en lärd man förbi och börjar undervisa pojken om bön och talar om för honom att han ber på helt fel sätt. Resultatet av detta blir att pojken slutar att be för att inte ”råka förolämpa Gud”. Gud älskade herdepojkens bön mer än andra och tillrättavisar den lärde mannen, som nu går till herdepojken för att lära sig att be. Här är några av elevernas tankar kring den egna personliga bönen:
När jag ber…
”…tackar jag Gud för allt jag kan och önskar allt det jag själv önskar mig för min nästa. Jag ber för de sjuka, för de nedstängda kyrkorna och för all synd på vår jord. Jag ber om att kunna följa Guds ord och aldrig göra Gud ont.”
”…gör jag det för att komma närmare Gud och för att visa min kärlek.”
”…måste det vara tyst. Jag vill höra Gud och inte andra saker. Jag brukar be med ord som jag har lärt mig och med mina egna ord. Jag brukar be Gud om förlåtelse, om hjälp och jag tackar Gud för allt Han ger mig.”
”…hittar jag kontakten med Gud. Man behöver inte be jättelånga böner. Bönen är till för att få kontakt med Gud. Man behöver inte vara rädd för att Gud inte ska gilla ens bön, för Han kommer göra det.”
”…säger jag tack för allt Gud gjort mig och allt jag fått från Honom. Allt jag fått från Gud vill jag ge tillbaka i bönen.”
”…berättar jag om vad som är svårt för mig och jag tackar Honom för allt Han skapat och gjort.”
”…så knäpper jag mina händer och blundar och så tackar jag för allt jag har och för dagen som har gått.”
//Fröken Ania
