Under några höstveckor har vi i klass 6 ägnat oss åt att skriva skräcknoveller på svensklektionerna. Här kommer Almas novell: TUNNELN.

    Jag vaknar av ett starkt vitt ljus, jag hör några personer stå och prata. Det värker i hela kroppen, det känns som en konstig pipande känsla inom mig, som jag aldrig upplevt förut.  När jag sakta öppnar ögonen möts jag av en massa människors blickar. Det står en man och en kvinna bredvid mig, det ser ut som att de har gråtit. Jag sätter mig sakta upp och tittar mig yrvaket omkring; jag befinner mig i ett stort, öppet och ljust rum. 

-Åh, älskling, hur mår du?! hör jag kvinnan som satt bredvid mig säga

Jag lyckas inte få ut något ord ur munnen när jag försöker svara.

-Jag och din mor har varit så oroliga! säger mannen sedan

    Plötsligt ser jag en hund ligga på en av sängarna lite längre bort. Stackars lilla hund, vad gör den här? Hunden har bandage på ena benet och en strut runt halsen. Bredvid hunden sitter en ung kille, han verkar vara lite äldre än mig, men sakta börjar jag att känna igen honom.

Jag tänker lite.

-Isak? får jag ut ur munnen när jag sedan kommer på vem han faktiskt är

Han tittar upp och nickar.

-Stella, nej det får inte vara du! säger jag sen när jag märker att det faktiskt är min lilla hund som ligger där

-Nu börjar hon minnas lite! säger mannen bredvid mig

En ung kvinna kommer fram till mig, hon har någon konstig typ av grön klänning på sig, det ser nästan ut som om den var gjord av plast. Hon har också någon konstig hatt på huvudet. 

-Hej, minns du vad du heter? frågar hon mig lugnt

-Uhhh… Amanda? svarar jag

-Okej, får jag fråga hur gammal du är? frågar hon sedan

Den där frågan tar lite längre tid för mig att komma på.

-Jag tror att jag nyss fyllde fjorton år. svarar jag efter ett tag.

-Minns du nu varför du är här?

Ja, vad gör jag här? Varför är min familj här och varför frågar de mig så konstiga frågor? Jag försöker tänka efter… Och då, då kommer jag ihåg precis allt.

Det var en torsdagseftermiddag, i oktober. Jag hade haft en trög dag i skolan, hade haft många prov och lärarna hade stått och tjatat om att vi behöver anstränga oss mer när vi ska börja nian. 

Jag slutade klockan 15:30 och jag längtade efter att komma hem.

När vi väl slutat tog jag på mig min svarta jeansjacka (som jag ärvt av min bror), mina skor och gick till tunnelbanan. Jag ville få bort den där känslan av stress, så jag beslöt mig att lyssna på musik. Jag stoppade in mina airpods i öronen och började lyssna på min egna musik lista på Spotify. Musiken får mig att på något sätt nästan komma till en annan värld och allt känns så mycket bättre och lättare. När jag kom fram till plattformen på T-Centralen var det mycket folk där. Efter ett tag kom mitt tåg, det var fullpackat med folk där med. Jag gick på tåget mot Hagsätra, som vanligt. Och fick tränga mig in i tåget. Det fanns en stark lukt av kaffe i tåget.

Ett par minuter senare var jag äntligen framme i Gamla Stan, där jag bor. Det började redan att bli mörkt, så jag fick skynda hem. Jag gick upp för de smala trottoarerna. Det fanns massvis med turister som tog foton på absolut allt. Jag såg till och med en gubbe som tog foto på papperskorgen utanför det lilla cafeet, alltså har han aldrig sett en papperskorg förut? När jag gick förbi cafeet luktade det nybakat bröd och jag började redan känna hur hungrig jag egentligen var. 

Jag fortsatte att gå uppför de små gatorna ända till jag äntligen kom hem. Jag stoppade in den gamla nyckeln i nyckelhålet till porten, vred om och kom in i trapphuset. Jag sprang uppför trapporna ända tills jag kom upp på tredje våningen, där jag bor. Jag låste upp ytterdörren och hörde hur Stella började skälla lite.

Stella är min hund, hon är väldigt snäll och älskar att gå ut på promenader, hon brukar också försöka att skydda oss mot främlingar och fara.

-Hej Stella! sa jag när jag kom in genom dörren

Jag hörde hur Isak gav ifrån sig ett skrik, han spelar säkert Fortnite som vanligt. Isak är min storebror, han är 19 år och spenderar mesta av dagen hemma framför skärmen. Han kommer nästan aldrig ut ur sitt rum för att umgås eller äta mat. Mamma och pappa brukar säga att han kommer att få fyrkantiga ögon av spelandet.

-Hej mamma! sa jag till mamma.

-Hjärtat, kan inte du vara så snäll och gå ut med Stella en sväng? sa min mamma Sonja till mig, mamma jobbar hemifrån eftersom, hon och pappa tycker att det är onödigt att slösa en massa pengar för att Stella ska få vara på hunddagis.

-Jadå, det kan jag väll göra! svarade jag mamma

Jag tog på kopplet på Stella och gick ut ur lägenheten, jag visste egentligen inte vart vi skulle gå men vi gick bara omkring lite. 

Efter att vi hade gått ett tag, tänkte jag gå och kolla på den där tunneln som alla pratade om i klassen. Jag tog upp mobilen ur fickan och gick igenom gruppchatten, från vår klass.

Jonna hade skrivit en vägbeskrivning på hur man skulle ta sig dit.

Jonna är den coolaste tjejen i klassen, hon heter egentligen Johanna. Hon är väldigt bortskämd, och har t.ex. den nyaste modellen av en iPhone. Och skryter väldigt mycket.

Jag fortsatte upp för Västerlånggatan, ända tills jag svängde av vid den smala sidovägen som påstods leda mot tunneln, och nu blev det ännu mörkare och ödsligare. Stella började gnälla och tittade upp mot mig, även fast det inte fanns någon eller något att gnälla åt.

Eller fanns det det?…

-Det är okej Stella! sa jag till henne, även fast jag själv hörde hur jag darrade lite på rösten

Efter att ha gått och svängt av på ytterligare övergivna sidovägar kom vi till slut fram, gatorna var mörka och tysta, de var helt folktomma och gatulamporna flickrade.

Johanna, Eloise, Gabriel och Patrik stod utanför vad som nu skulle föreställa en tunnel, men jag tyckte att det bara såg ut som en öppning  som var helt kolsvart och hade ett högt, grått byggstängsel för öppningen. Bredvid tunneln fanns en gammal övergiven Pressbyrå, den hade cementerade fönster och förbommade dörrar. Det fanns massvis med graffiti och klotter på väggarna, också en flera gamla affischer. Då mindes jag att de sista lägenheterna som vi passerat hade alla neddragna persienner, som om de ville dölja något eller som om de ville slippa se något.

-Hej.  sa jag

-Hej Amanda. sa Eloise

-Kom, du bara MÅSTE se vad vi har tänkt ut! sa Johanna

Jag gick fram till dem, de hade gjort en massa anteckningar, fast det såg bara ut som att en av dem hade skrivit ner dem.

-Titta, vi har googlat det mesta. sa Eloise och gav mig en gammal anteckningsbok, eller jag vet egentligen inte om den var så värst gammal men den var sliten:

• Det sägs att det har försvunnit folk därifrån när de gått in.
• Det bor någon där inne.
• Den finns inte på någon karta.
• Det finns bara en väg in.
• Det sägs att det har hörts några kusliga ljud därifrån. 

Jag läste igenom anteckningarna och funderade, det kändes lite läskigt med den här tunneln.

-Så vad tycker du? sa Gabriel

-Vill du vara med i vårat gäng? frågade Patrik

-Uhh okej, sa jag fast jag egentligen inte riktigt ville

-Okej, vad bra då! sa Johanna

-Skriv ditt namn här. sa Eloise och gav mig en penna

Jag skrev mitt namn under deras:

Jonna (Johanna)                       

Elo (Eloise)

Gabbe (Gabriel) 

Patte (Patrik)

Amanda 

-Grattis, nu är du med! sa Jonna

Jag hann inte svara förrän jag märkte hur konstigt Stella betedde sig, hon började morra och skälla mot vad som nu skulle föreställa tunneln.

-Uhh, fin hund! sa Patrik

-Tack, hon heter Stella. sa jag

-Stella vad gör du?! halvskrek jag till Stella när hon började dra och slita i kopplet som en galning

Mitt hjärta slog fortare och fortare, Stella brukade aldrig göra så här! Mina händer började värka när Stella drog i kopplet.

Med en smäll hörde jag hur kopplet gick sönder. Jag flög baklänges och såg hur Stella  sprang mot tunnelen. Jag hörde också mig själv skrika:

-NEEEJ!!!

Jag såg hur Stella kastade sig upp på stängslet, det var ett väldigt enkelt byggstängsel, det föll ner och jag såg sedan hur Stella sprang in i mörkret. Var det här en mardröm?!

Utan att tänka efter reste jag mig upp och rusade efter henne som en galning in i tunneln!

Jag hörde hur de skrek bakom mig:
– Amandaaaaa!!!

Men jag brydde mig inte, MIN hund hade sprungit in dit och JAG tänkte “rädda” henne!

Efter att jag hade sprungit länge så började jag ångra mig… Det var kolsvart i tunnelen. Eller det fanns ett fåtal lampor där inne men de var väldigt svaga och de flesta fungerade inte.

-Stella?! ropade jag

Det luktade konstigt i tunneln; jag vet inte vad det luktade men man kan säga att det var en blandning av fukt och gammalt. Det låg en massa ölburkar på marken och det fanns lite pölar här och där. Det var kallt i tunneln och det var väldigt tyst.

Jag hörde Stella gnälla lite längre bort.

-Stella, snälla Stella kom fram!!! skriker jag

Jag tog upp mobilen ur fickan och såg vad klockan var… 20:45.

Jag försökte ringa mamma men det verkade som att jag inte hade någon täckning.

Jag satte på ficklampan på mobilen och fortsatte att gå.

Plötsligt fick jag syn på Stella! 

-Åh Stella! ropade jag och sprang allt jag hade mot henne

Då märkte jag att Stella låg och lekte med något.

-Nej, Stella! Vad leker du med? sa jag

Jag smög fram för att se vad hon lekte med och märkte vad det faktiskt var…

-Åh Stella, du kan inte leka med den där lilla katten! Du är ju dubbelt så stor som den! sa jag till Stella och lyfte sakta bort den lilla katten, katten sprang då iväg 

Jag kramade om Stella och glömde bort att vi faktiskt var i en “hemsökt tunnel”, jag klappade henne och kände hur allt kändes mycket bättre, vi hade varandra. 

-Kom Stella. sa jag och tog tag i hennes lilla bit av koppel som fanns kvar och började gå tillbaka därifrån vi kom in.

Vi började gå mot utgången (och samtidigt ingången). Men då hörde jag hur en ölburk med ett krasch ramlade ner i marken bakom oss…

Jag vände mig om och såg något som jag aldrig kommer att glömma…
Det fick mitt hjärta att sluta att slå…
Jag fick ögonkontakt med ett par vita stirrande ögon och det mest hotfulla leendet någonsin…

Det enda som jag sedan minns är mitt eviga skräckslagna skrik och Stellas skällande…

-VAD GÖR NI HÄR?!…