Om en vecka, måndagen den 7 oktober, firar vi Birgitta av Vadstena. Birgitta är Sveriges skyddshelgon och ett av Europas skyddshelgon. Här nedan finner du information om hennes liv, några böner samt en kopia från kyrkans hemsida om vad ett helgon är.

Birgitta av Vadstena 1303-1373 (helgonförklarad 1391)

Birgitta är det första av Sveriges två ”riktiga helgon” dvs hon har blivit kanoniserad (helgonförklarad) av Påven i Rom (Det andra är Moder Hesselblad). På medeltiden helgonförklarade man också i de olika stiften vilket ledde till att det blev väldigt många helgon… Detta reglerades sedan under 1500-talet och då övergick ”makten”att helgonförklara till Rom.  Våra andra svenska helgon, Erik, Elina, Henrik, Sigfrid osv är alltså mer ”helgon av tradition” och är bara helgonförklarade lokalt.

Birgitta är känd för att hon fick flera uppenbarelser från Gud (ungefär 600 st samlade i 7 böcker). De flesta uppenbarelserna fick hon som vuxen efter att hennes man hade dött, men hon hade även kontakt med Gud vid ett par tillfällen som liten flicka.

Birgitta var 10 år gammal och hade precis kommit hem från söndagsmässan. Där hade prästen talat om fastetiden som snart skulle börja. Väl hemma drog sig Birgitta tillbaka till sitt sovrum och knäföll framför krucifixet. Hon tittade på Jesus ansikte och plötsligt var det som allt var på riktigt! Hon såg hans plågade ansikte, blodet som rann på hans kropp hon och hörde hur svårt han hade att andas, det var hemskt!

–          Vem har gjort dig detta? Utropade Birgitta
–          Alla som glömmer mig och inte bryr sig om min kärlek, de har gjort detta mot mig, svarade Jesus.

Strax försvann synen men Birgitta skulle aldrig glömma den.

Birgittas högsta dröm som flicka var att bli nunna och att fullt ut leva för Gud. Men eftersom hon kom från en av den tidens mest förmögna familjer hade de andra planer för henne. Hon skulle såklart bli bortgift med en man som kunde stärka familjens maktrelationer.

Vid 13 års ålder blev hon bortgift med den fem år äldre Ulf Gudmunsson tillsammans fick de åtta barn (4 pojkar, 4 flickor). Det berättas om att äktenskapet var relativt lyckligt trots att Birgitta ibland hade svårt med att det alltid var Ulf som fick bestämma (hon verkar ha varit ganska envis). Birgitta ägnade sig, med Ulfs stöd, mycket åt välgörenhet och de var båda på många pilgrimsresor. På väg hem från en av pilgrimsresorna fick Birgitta en av sina få visioner som gift. Ulf hade under hemresan blivit svårt sjuk och Birgitta var oroad att han inte skulle klara av hemresan. En ängel visade sig då för henne och sa:

–          Du ska inte vara orolig. Din man kommer att överleva.

Ängeln hade rätt. De klarade sig hela vägen hem till Sverige men Ulf dog senare samma år i Alvastra kloster där han också begravdes.

Nu började ett nytt kapitel i Birgittas liv!

Birgitta flyttade till Alvastra och bodde i en byggnad helt nära Cistercienserklostret där, nu kunde hon äntligen ägna sig åt det hon hade velat göra i hela sitt liv, leva bara för Gud! Hon bad och fastade och fick många uppenbarelser från Gud. Hon pratade mycket med sin biktfar om uppenbarelserna för att försäkra sig om att de kom från Gud och att det inte var djävulen som lurade henne. Både hennes biktfar och många andra präster var dock övertygade om att uppenbarelserna verkligen kom från Gud. Innehållet i dem var mycket olika, de kunde handla om den svenska kungen, politiker eller om något som bara rörde henne eller hennes familj. De uppenbarelser som har varit viktigast för eftervärlden är nog dels den om att hon skulle starta en ny klostergemenskap:

–          Du ska starta ett kloster i Vadstena. Det ska kallas Birgittas klosterorden och det ska vara för både män och kvinnor (såklart i separata delar men ändå på samma plats).

Och att hon hjälpte till att påverka så att Påven flyttade tillbaka till Rom efter att ha bott i Avignon i Frankrike under ett par år.

–          Du ska vara min brud och mitt språkrör!

1349, efter fem år i Alvastra begav sig Birgitta genom ett pesthärjat Europa till Rom för att där få sin klosterorden godkänd. Hon skulle komma att stanna i Rom (med undantag för ett antal pilgrimsresor hon gjorde därifrån) under resten av sitt liv.

1370 fick Birgitta sin klosterorden godkänd av Påven Urban den V när han var på besök i Rom (bodde i Avignon till 1376). Tyvärr var hon för gammal och trött för att orka resa tillbaka till Sverige och påbörja arbetet med klostret. Det blev istället hennes dotter, Katarina, som såg till att klostret uppfördes helt i enighet med Birgittas visioner ett par år senare.

År 1373 var Birgitta på sin sista pilgrimsfärd till Jerusalem. När hon kom hem från den hörde hon en röst som sade:

–          Om fem dagar ska du dö

Birgitta blev glad och började genast förbereda sig på döden men samtidigt var hon också orolig och kunde varken äta eller dricka. På den femte dagen bad hon att man skulle ta ner en av husets dörrar. När det var gjort steg hon upp ur sin mjuka och behagliga säng och lade sig på den avhäktade dörren. Anledningen till detta var att hon ville dö på samma underlag som sin Herre. Hennes sista ord var:

–          I dina händer Herre, befaller jag min ande.

Katarina fick hjälp av sina bröder att föra hem Birgittas kropp till Vadstena där delar av hennes kropp ännu finns kvar i Blåkyrkan.

Birgitta är Sveriges skyddshelgon och sedan 1999 också ett av Europas skyddshelgon.

Birgitta är mest känd för bönen:
”Herre, visa mig din väg och gör mig villig att vandra den”

Den bönen går också under namnet pilgrimernas bön.

I sin helhet låter den såhär:
Den heliga Birgittas bön om vägledning:

”O Gud, kom snart och lys upp natten!  Såsom döende längtar, så längtar jag efter dig. Säg min själ, att intet händer utan att du tillåter det och att intet som du tillåter är tröstlöst. O Jesus, Guds Son, du stod tyst inför dem som dömde dig, gör också mig tyst inför dem som dömde dig, gör mig tyst intill dess jag får besinna vad och hur jag ska tala. Visa mig vägen och gör mig villig att vandra den!

Vådligt är att dröja och farligt att gå vidare, så uppfyll då min åstundan och visa mig vägen.  Jag kommer till dig, såsom den sårade kommer till läkaren. Ge, O herre, mitt hjärta ro!”

En annan bön:

Bön till den heliga Birgitta

Heliga Birgitta, med moderlig omsorg vakar du över vårt stift och över var och en av oss. Ge oss del av din kärlek till Jesus Kristus och hans heliga kors, så att vi i allt efterföljer honom. Lär oss leva i Jungfru Marias närhet, så att vi i vad vi är och gör återspeglar henne. Gör oss lika trogna Kyrkan och hennes Överherde som du, så att Kyrkans enhet i tro, hopp och kärlek blir synlig för alla. Genom Jesus Kristus. Amen

 Några viktiga händelser ur den heliga Birgittas liv

• År 1303 var Birgittas mor Ingeborg ute på havet vid Irlands kust. Det blev storm och skeppet höll på att sjunka i vågorna. Ingeborg bad då till Irlands skyddshelgon Brigida:
  – Snälla Brigida, hjälp oss!

Bönen hjälpte och de klarade sig ur stormen. På natten visade sig en ängel för Ingeborg. Ängeln sade:
-Du räddades för det goda som du bär i din mage, fostra det i kärlek till Gud och döp barnet till Birgitta.

• När Birgitta var 11 år gammal fick hon sin första vision. När hon bad sin aftonbön framför krucifixet hände det plötsligt någonting! Allt blev på riktigt! Blodet rann ner för Jesus ansikte, händer och fötter. Birgitta såg hur ont han hade och hur han led, hon frågade honom:
  -Vem har gjort såhär mot dig?
  Jesus svarade:
  -Alla som glömmer mig och min kärlek till dem, de har gjort detta mot mig.

• År 1316 blev Birgitta bortgift med Ulf Gudmarsson, de fick åtta barn tillsammans.
• 1343 var Birgitta och Ulf på väg hem från en pilgrimsfärd när Ulf blev svårt sjuk. Birgitta bad till Gud att han skulle klara sig. En ängel kom då till henne och sa:
  – Du ska inte vara orolig, din man kommer att överleva.

                      Detta var Birgittas första vision som vuxen.

Senare samma år dog Ulf. Birgitta flyttade då till Alvastra kloster. Där bad och arbetade hon. Hon fick många uppenbarelser under sin tid i Alvastra. Här är några saker som Jesus sade till henne:
“Du ska vara min brud och mitt språkrör”

“Du ska starta ett kloster i Vadstena. Det ska kallas Birgittas klosterorden och det ska vara både för män och kvinnor”.År 1349 reste Birgitta genom ett pesthärjat Europa till Rom. Hon åkte till Rom för att få sin klosterorden godkänd av Påven. Hon kom att stanna i Rom fram till sin död. Från Rom åkte hon på flera olika pilgrimsresor bl a till Jerusalem.

När hon kom hem från en pilgrimsresa år 1373 hörde hon en röst som sade:
-Om fem dagar kommer du att dö.
Birgitta blev glad och började förbereda sig. Samtidigt var hon orolig för  hur det skulle gå med allting så hon kunde varken äta eller dricka. Hon kallade till sig sin dotter Katarina och bad henne fullfölja arbetet med klostret och klosterorden i Vadstena.

På den femte dagen bad hon om att bli flyttad från sin säng till en hård bordsskiva av trä, detta för att hon ville dö på samma underlag som Jesus. Hennes sista ord var:

-I dina händer Herre, befaller jag min ande.

Detta var den 23 juli år 1373.

• Birgitta helgonförklarades den 7 oktober 1391

Helgon (från Katolska kyrkans hemsida)

För katoliker är helgon personer i himlen som levt ett liv i stor kärlek och moralisk godhet. Ibland är de officiellt helgonförklarade, men de behöver inte vara det.

Alla människor är kallade att bli helgon, det vill säga att vara det som Gud har tänkt att vi ska vara när han skapade oss. Detta är ofta svårt för oss människor, som gärna sätter oss själva i centrum i stället för Gud. Det är därför det är så beundransvärt att någon verkligen låter Guds kärlek och vilja råda i sitt liv, fullt ut. Vi har helgonen som förebilder, kanske kan man till och med kalla dem för våra kristna ”hjältar”. När man läser om helgonens liv är det slående vilken inre glädje som präglar dem, trots många gånger svåra yttre omständigheter. Många av dem är martyrer, som med sitt liv har fått plikta för sin tro.

Vi katoliker tror att helgonen lever hos Gud efter döden och att de kan be för oss direkt till Gud, på samma sätt som vi ber för varandra här på jorden.

Vi katoliker tror att helgonen lever hos Gud efter döden och att de kan be för oss direkt till Gud, på samma sätt som vi ber för varandra här på jorden. Ofta har vi en särskilt nära relation till ett visst helgon, kanske ett helgon vi är uppkallade efter. Han eller hon är som en extra vän i himlen.

Det främsta helgonet är Jungfru Maria, Guds Moder. Andra kända helgon är Lucia, Nikolaus och Franciskus av Assisi. Mest känd i Sverige är nog Heliga Birgitta som levde på 1300-talet. Helgon från vår tid är till exempel Maximilian Kolbe som gav sitt liv i nazisternas koncentrationsläger och Moder Teresa från Calcutta, som fick Nobels fredspris 1979.

Helgonförklaring

Det är Gud som gör människor till helgon genom sin nåd, och kyrkan kan inte utnämna någon till helgon. Däremot uttrycker den ibland sin övertygelse om att vissa människor har visat sig vara helgon. Kanoniseringen ”gör” alltså inte någon till helgon, utan bekräftar bara vad Gud redan har gjort.

Helgonförklaringar sker i två etapper. Den första kallas saligförklaring eller beatifikation. Nästa steg är helgonförklaring eller kanonisation. Den företas av påven, och den kanoniserade räknas då som helgon av hela kyrkan.

Processen för hur den katolska kyrkan genomför helgonförklaringar har utvecklats och reformerats genom århundradena. Före år 1170 kunde kanonisering ske på stiftsnivå. Sedan 1170 är dock påvens godkännande nödvändigt. Det finns också numera också krav på ett medicinskt verifierbart helande mirakel som ett tecken från Gud att personen verkligen är ett helgon.

Processen för helgonförklaring

Det första steget mot en helgonförklaring är, förutom att personen ifråga har avlidit, att det börjar gå rykten om personens helighet. Det är alltså folkets röst, ”vox populi” som påbörjar processen. Därefter startar kyrkans stift på lokal nivå att samla ihop dokument och vittnesbörd. Den lokale biskopen granskar personens levnadsomständigheter och skrifter för att kontrollera att han levt ett oantastligt liv och undervisat en rättrogen lära. I nästa steg gör en panel teologer en utvärdering av kandidaten som sedan presenteras för den Heliga Stolens Helgonkongregation.

De som väntar på att bli saligförklarade får av påven bära titeln ”venerabilis”; vördnadsvärd. Det innebär att personen är värd att beundras och efterliknas eftersom deras liv vittnar om en Kristi efterföljelse; de har levt enligt evangeliet och de kristna dygderna. För en saligförklaring krävs ett mirakel, som man kan relatera till den avlidne personens förbön. Det handlar ofta om ett mirakulöst tillfrisknande som är medicinskt oförklarligt. Här är det viktigt att understryka att det är Gud som helar, helgonet medlar. Vid saligförklaring av en martyr krävs inget mirakel.

Saligförklaringen är det första steget i en helgonförklaring, och innebär att en avliden människa kan vördas som helgon lokalt, eller av en religiös orden. Kanoniseringen innebär sedan att vördnaden utsträcks universellt till hela den katolska kyrkan. Kanoniseringen är det sista steget i helgonförklaringen och för den krävs ytterligare ett mirakel som ska ha skett efter saligförklarandet (detta gäller även för martyrer). Johannes Paulus II förenklade 1984 helgonförklaringsprocesserna och minskade antalet mirakel för en helgonförklaring. Det gör att processerna nu går fortare.

Vad innebär en helgonförklaring?

Att en person blir helgonförklarad innebär konkret att:

• helgonets namn skrivs in i förteckningen över helgon (kyrkans kanon)
• helgonet kan åkallas i kyrkans offentliga böner
• kyrkobyggnader kan tillägnas helgonets minne
• mässa kan firas till helgonets ära
• högtidsdagar firas till helgonets minne.
• helgonet får framställas på bild med gloria runt huvudet.
• helgonets reliker placeras i relikskrin och vördas offentligen.