Veckans inleddes i måndags för högstadiets del med en teaterföreställning på 60 minuter. Det var skådespelaren Oskar Sternulf som spelade föreställningen Ondskan. Klasserna var indelade i två grupper och förställningen spelades i klassrummet. Han berättade att det var den 527:e föreställningen för hans del.
Enmansföreställningen ”Ondskan” bygger på Jan Guillous roman med samma namn i bearbetning av Benny Haag. Romanen gavs ut 1981. Det är en otäck, gripande men ändå hoppfull föreställning, som fokuserar på mobbning, övervåld och utanförskap.
Oskar spelar Erik, en ung man, som hamnar snett i livet, får en ny chans och som bara vill klara sig genom skolgången. Vi fick följa Eriks väg från hemmet till internatskolan, där han trodde att han skulle vara trygg och inte längre behöva slåss och ta emot stryk. Ur askan in i elden. Det blir bara värre för Erik.
Efter avslutad föreställning pratade Oskar med eleverna om vad de upplevt och informerade även om Bris. Eleverna som läser svenska i klass 9 kommer att läsa romanen Ondskan och då kunna jämföra bok och föreställning.
Några elevröster:
”Han gjorde det väldigt realistiskt, med hans ansiktsuttryck, sättet han berättade saker om och hur han rörde sig. Det skulle vara roligare och det skulle vara lättare att förstå om det var fler människor som var med och spelade.”
”Jag beundrar skådespelaren då han lyckades få en att tänka sig en hel scen med en massa personer, även om han bara var en person.”
”Jag tycker att det där gymnasiet var väldigt brutalt och lärarna brydde sig inte ens om vad som hände.”
”Jag tycker att budskapet i den här teatern var bra, att det finns barn i världen som blir misshandlade av både familj och kompisar, som t ex att skolkamraterna hade en ruta där de fick göra vad man ville och lärarna brydde sig inte ett dugg. Det var också så synd att pojkens mamma inte kunde göra något som när pappan skulle slå pojken gick hon alltid in i köket för att göra kaffe eller te.”
”Att han putade med läpparna när han var en elak person, tog armarna i kors när han var farsan och att han spelade nervös när han var rumskamraten, det gav ett inlevelsefullt intryck, jag levde mig in i händelsen.”
”Rektorn blev arg när han fick blod i sin mat, men inte när den ena slog sönder pojken ansikte. Varför då? Bara titta på när någon blir misshandlad är bara dumt. Varför vill man ens slå någon? Allt det är bara fel”
//Genom Kristina Klempt
Lärare i svenska