Här är Attila Fülöp, den nya idrottsläraren, som har fått ett önskemål om att skriva några rader om mig själv och berätta om vem jag är. Jag tänker att det bästa är att jag delger er en kort men ändå jätteintressant anekdot hur jag har fått kontakt med S:t Eriks Katolska Skolan så att de som inte tror på Guds försyn ska ändra sig.
Det var minst för tre år sedan när jag var på gudstjänst i Stockholms Katolska Domkyrkan. I slutet av högmässan, vid kungörelsen, sa prästen att den här gången samlade de pengarna för S:t Eriks Katolska Skolan. I den tiden var jag på början av mina studier för att få legitimation som idrottslärare och jag tänkte att det skulle vore toppen om jag skulle kunna undervisa i den skolan. För ett år sedan blev jag klar med allt och fick min legitimation i januari och min fru hittade en annons om en heltidstjänst i Idrott och hälsa i S:t Eriks Katolska Skolan. Jag sökte tjänsten och som ni märker fick jag den. Vad är det om det inte är Guds försyn, tur? Ej. I alla fall känner jag mig lycklig att jag kan vara här och undervisa här.
Jag är 40 år gammal och jag har en fru Monika plus två barn, Albert som i maj blir fyra år gammal och Adele som snart är ett år gammal. För sex år sen kom jag till Sverige på grund av kärleken, innan dess bodde jag mest i Ungern men även två år i London. Jag har jobbat hela mitt liv med idrott, som idrottslärare i ett gymnasium åtta år och efter det som personlig tränare i några gym. Dessutom var jag också idrottare, friidrottare ( i gång) ca. 20 år med sista åtta år i ungerska landslaget. Hela mitt liv handlar om idrott på olika sätt.
Som idrottslärare är det viktigt för mig att elever får alla kunskaper i alla moment inom Idrott och hälsa som krävs i grundskolan för att de klarar sig bra senare i gymnasiet eller i vardagslivet. Jag vet att det är väldigt utmanande för alla (inklusive mig) med en hel del förändringar i ämnet men tillsammans med elever och konstruktiva kompromisser kan vi gå över alla svårigheter. Det behövs att man måste vara öppen för nytt, mycket tålamod och tid för att lära känna varandra och då blir allt bara spännande och roligt.
Jag har lärt mig från min idrottskarriär (när jag tränade 20 mil i veckan) att aldrig ge upp och det kan också vara mitt motto. Jag ska aldrig ge upp för att det inte finns något omöjligt, bara någon som är viljelös.
Tack för att ni läste mina tankar!
mvh Attila
