Så synd,
säger alla,
men de möter inte din blick,
under ens en bråkdels sekund.
Du tittar upp
Letar efter ett stöd att hålla fast vid,
men alla viker undan med blicken.
Så synd,
säger alla,
men det finns ingen sorg i deras ögon,
det finns inga tårar, inget stöd,
bara tomhet,
som riktigt lyser i alla dessa vackra ögon,
när de viker undan med blicken.
Så synd,
säger alla,
men de stannar inte kvar hos dig,
de skyndar vidare, glömmer dig,
Du ser det,
och hela din kropp känns blytung
när de viker undan med blicken.
Så synd,
säger alla,
utom en som inte beklagar sig
utan står kvar, ensam och knäpptyst.
Du väntar,
väntar på att denna någon ska stanna kvar,
när alla viker undan med blicken.
Så synd,
säger ingen,
för alla har redan gått sin väg och glömt dig,
utom denna enda människa, som inte överger dig än.
Som hjälper dig,
utan att ha en aning om det,
genom att inte vika undan med blicken.
av Emilia och Nadia Owczynska, klass 7
för Skoltidningen