Fredagen den 17 februari gav sig våra tre högstadieklasser iväg till Flottsbro för att åka skidor en hel dag. Några var nybörjare medan andra hade stått på skidor sedan många år. Här följer ett återberättelse av denna dag.
Fredagen den 17 februari hade alla tre högstadieklasser skidåkning i Flottsbro. Vi fick sova lite längre än vanligt, men inte så länge och det var nog lugnet före stormen. Om du inte åkt skidor en hel dag och haft pjäxor på dig under hela den tiden så kan jag säga dig att det känns ordentligt i benen efteråt! Klockan 09.30 kunde de som skjutsades av sina föräldrar, bland annat vi, komma som tidigast.
Först av allt fick man sin utrustning och skulle sätta på sig alltihop, och det var verkligen inte enkelt. Sedan var det bara att med stor möda ta sig fram till barnbacken. På vägen fick vi se flera väldigt stora, branta och till synes livsfarliga backar. Väl framme fick vi en kurs av magister Ernö i hur man svänger och så det viktigaste av allt – bromsar.
Så var det dags att börja åka! Om man kände sig osäker så kunde man istället för att ta liften på direkten mödosamt
ta sig upp en kort bit och åka ner därifrån. Enkelt? Inte speciellt. Tänk dig att du ska stappla i uppförsbacke på något som känns som två klumpiga baguetter, och så helt plötsligt åker baguetterna baklänges och du ramlar in i det blå nätet som inhägnar backen. Så efter några mer eller mindre lyckade försök bestämde vi oss för att testa liften istället. Det var otroligt skönt att slippa klampa fram med klumpiga skidor och istället glida fram med liften. Fast det kan hända att du ligger ner i snön och inte kan komma upp.. Sedan gick det bättre, ett tag i alla fall.
Efter en välbehövd lunch tog vi mod till oss och åkte ända upp i barnbackens topp. Knappliften åkte framåt i lagom hastighet men… VAD VAR DET DÄR?! Ett stort och läskigt gupp tornade upp sig på horisonten! Ska vi åka ÖVER det på knappliften? Dock fanns det ingen återvändo längre, så vi åkte trots våra bankande hjärtan över det farliga guppet och kom ned på andra sidan oskadda. Tydligen var det inte så farligt som vi trodde. Dagen flöt på i en rasande fart. Vips så var det dags att befria sina värkande fötter från pjäxorna och åka hem. Vi bar inte bara på en stor trötthet utan framför allt på fantastiska minnen och många kunskaper på vägen hem!
av Nadia Owczynska och Emila Owczynska, klass 7
för Skoltidningen